- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Allhelgonalugnet

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Allhelgonalugnet

Så kallas i några svenska provinser en tid, som vanligen inträffar hos oss i början av november månad, vid tiden av Allhelgonadagen. Det är dagar, stundom en vecka av ett fullkomligt, nästan underbart lugn, som följer på oktoberstormarna. Som mörka agater ligga sjöarna spegellugna vid de mossiga urbergens fötter, avspeglande dem och de dunkelgröna skogarna, varje minsta föremål på stranden med fullkomligaste klarhet. Ingen fläkt rör sig, ingen fågel kvittrar, himlen är beslöjad, allt tyckes vila och bida; -- hela naturen synes uttrycka en storartad resignation, i det den bereder sig att undergå sitt öde och ingå i sin vinterliga grav. Ännu stiga friska och mjuka jordens dofter ur skogarna och de lavbeklädda urbergen; men -- ännu en liten tid och den vilar stel under det vita svepningsklädet. Den vet det och väntar i "Allhelgonalugnet".

Någonting liknande detta lugn se vi framblicka under sista perioden av Herthas historia, och även något högre. Människan, naturens härskarinna, skall ej som naturen undergå skickelsen endast i passiv undergivenhet; hon bör emottaga den, bära den med vaken känsla av sin förvandlings mål och även vid vinterns annalkande bereda sig för den nya vårens liv. Det är hennes härliga företrädesrätt. Djupt erkände Hertha denna, och det gav en ny adel åt hennes icke vanliga utseende och åt henne en ny makt över människors sinnen. Om hon ej alltid kunde besegra den inre stormen, om hennes frid ännu förmörkades av dystra skuggor, så låg skulden härför mindre hos henne själv än hos den värld, med vilken hennes rättsinniga själ ännu i det sista måste kämpa.

De som sågo henne under de månader, som närmast föregingo hennes bortgång, blevo vanligtvis i hög grad träffade av hennes utseende och väsen. En av dem skrev så om ett besök hos henne:

"Jag väntade en stund ensam uti Idunasalen, medan man anmälde mig, och förnöjde mig med att betrakta dess vackra bildstoder och blommande växter. Jag hade icke på många år sett Hertha, icke sedan jag fann henne en stolt och tämligen obehaglig flicka, synbarligen i disharmoni med sig siälv och med världen. Då nu dörren till salen öppnades och en ädel men tydligen av sjukdom tärd gestalt inträdde, stödd vid en stav med vitt elfenbenshuvud, så hade jag möda att i henne igenkänna den förra Hertha. Det sträva, stundom ringaktande i hennes uttryck, som fordom hade stött min lilla egenkärlek, fanns icke mer. Det var något fullkomligt öppet och välvilligt i det leende, med vilket hon gick mig till mötes. Hon syntes mig över alla små känslor och tankar i världen. På de strålande ögonen, på den ädelt välvda pannan kände jag bäst igen den förra Hertha, dock låg nu där ett uttryck av stilla kraft och klarhet, som förr ej fanns. Vart drag, var linje i hennes ansikte syntes mig tala om en rik inre historia. De starkt utvecklade näsvingarna hade ej mer deras litet övermodiga uttryck, och det förr bittra draget var förvandlat till ett drag av stilla vemod. Men över detta och hela ansiktet lyste de ovanliga ögonen med förklarande ljus. Det från tinningarna tillbakastrukna håret tillät att se hela hjässans ovanligt vackra bildning, under det att en enkel, vit linongshuva slöt sig liksom skuggande över huvudet och kring de avmagrade kinderna. Sådan som Hertha nu är, så skulle hon passa till modell för en Sibylla eller Wala, om icke uttrycket av tålig kraft och av en djup, moderlig huldhet närmade henne mera typen av den mackabeiska kvinnan, martyrernas moder.

Jag blev så rörd vid anblicken av denna ädla ruin av den fordom så ståtliga kvinnan, att jag med möda kunde återhålla mina tårar. Men hon talade så lugnt och vänligt, att jag snart blev lugnare och njöt sedan obeskrivligt av att lyssna till hennes ord, så rika av livserfarenhet och stora framtidstankar. Hon är sträng i sina fordringar på vårt kön, just emedan hon tänker så högt om dess uppgift. Om sina elever, i synnerhet om ett par unga underlärarinnor i skolan, talade hon med stor ömhet och berömde varmt dessa senare. Blott då hon talade om föräldrars oförstånd med avseende på deras döttrars uppfostran, och om de hinder som våra lagar lägga i vägen för unga kvinnors utveckling, då återkom det bittra uttrycket i röst och anlete. Men de försvunno åter för en blick på framtiden. Hon kunde ej emottaga mina döttrar i sin skola, emedan hon förutsåg att hon snart måste upphöra med den, ty hennes hälsa tillät henne ej längre att sköta den som sig borde. Men över detta ämne halkade hon lätt och anbefallde mig en av sina unga underlärarinnor som lärarinna för mina flickor. Jag har hört, att läkarna icke tro henne kunna leva ett år till, och jag lämnade henne med den sorgliga känslan, att jag troligen icke skulle se och höra henne mer. Jag skall aldrig glömma ljuset i hennes blick, ej heller den kärlek till henne, som jag såg lysa i ungdomens ögon, då jag följde henne in i skolrummen. Alla tycktes veta, att hon snart måste avskeda dem, och man såg på deras och på hennes blickar huru ont det gjorde dem att skiljas."

Huru såg det ut inom den själ, vars tysta kamp och innersta längtan ingen visste utom Gud och den vän, som nu ej mer var på jorden? Vi vilja låta hennes dagboksanteckningar svara.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:37 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap37.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free