- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Stycken ur Herthas dagbok

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Stycken ur Herthas dagbok

Det är nu mer än tre år sedan jag här skrev något om mig. Efter Yngves bortgång hade jag i visst avseende förlorat intresset för mig själv, och tid och tankar blevo upptagna av arbetet för att leva. Nu skriver jag åter för att sysselsätta mig, ty jag har nu god tid. På Marstrands klippor, ombrusad av det stora havet, njuter jag en liten tids vila för första gången på många år. Vad det är skönt, vad det är underligt och ljuvligt att för en stund icke ha annat att göra än blommorna och träden: låta sig badas av solen, smekas av vinden! -- Dock hade jag ej kommit hit för min skull, ty mig hjälper ej mer den ljuvliga luften av "Sverges Madeira", om än den kan göra mig litet gott, men min Maria behöver baden; hennes bleka läppar och kinder säga tillräckligt, att hon lider av den sjukdom, så vanlig hos unga flickor, som sitta mycket inne och arbeta med undervisning. Ack! Detta liv och arbete är ej för henne, ty hon älskar det ej; men var, utom i detta, finnes bröd för henne? Jag ser mig om för henne, men finner intet. Hon blev ej skapad att kämpa med fattigdomen och nöden. Märtha skall bättre uthärda denna kamp. Men i den enda befattning, som står henne öppen -- hushållerskans, vad utsikt har hon? Vad skall bli den tänkande unga flickans framtid?!...

Sverge! dina unga döttrar föder du alltför styvmoderligt upp, och det skall hämnas på dina söner och döttrar allt intill tredje och fjärde led.

1:sta augusti.

Jag fyller i dag 41 år. Men jag känner mig ung ännu.

Jag tycker, att jag först nu kunde rätt begynna att leva för andra, om blott -- jag hade tid. Friska känslor, nya tankar komma med de friska fläktarna från havet, nya utsikter öppnas, stora som den oändliga rymden!... Kunde jag utveckla, meddela vad som dagas inom mig; men -- på jorden blir det ej, ty snart måste jag dö. och jag önskar ej att leva, då jag ej kan verka mer. Jag vill ej som en gagnlös börda förtära det lilla jag nu kan lämna efter mig åt mina systrar, mina älskliga vårdarinnor.

Maria har gott av baden, av det friska lantlivet här, och jag kan följa henne på båtfärder ut i skären. Hur frisk och svenskt egendomlig är icke denna natur! Man ser att börja med endast nakna grå klippor ombrusade av de blå vågorna, överallt klippöar och skär. Men man kommer dem närmare, och liksom med trollslag öppna de sig och upptäcka tjusande lunder och trädgårdar, där höga, vita liljor blomma i klippornas sköte och murgrönan och vild kaprifolium lindar sig kring den mossiga graniten. I dälderna, vid bergens fötter, är växtligheten härlig, och från alla punkter ser man det rörliga blå havet och andas dess förfriskande mjuka luft. O! denna natur, detta hav, hur många tankar väcka de ej, tankar, som jag här på jorden ej skall hinna tänka ut.

7:de augusti.

Är det sjukdomen, som åter tar överhand, eller är det denna sysslolöshet, som ej duger för mig, men sömnlösheten tilltager och bittra tankar och känslor, som jag ej vill ha, som jag ber Gud befria mig if rån, återkomma ånyo. Anblicken av mina systrar väcker dem även, ty -- vad skall det bli av dem, när jag är borta? Min faderliga vän lagman Carlsson är borta också. Mina systrar ha i världen ingen vän, intet stöd. Båda äro välbegåvade, men icke ovanligt begåvade unga kvinnor, ovanliga blott i sinnets ädelhet och i offrande kärlek. Huru olika hade ej deras lott kunnat bli, om de tidigt fått öva sina krafter till ädel självbestämmelse i en atmosfär av frihet, och om den förmögenhet, som... tyst, tyst bittra sinne, tyst!

Gud! -- det är ej dig, allgode fader, som min röst anklagar; ty du förklarade kvinnan fri och utrustade henne med mångahanda goda gåvor, och du skapade jorden rik och skön. De band, som du pålagt, äro kärlekens, äro andens; o, huru villigt böjer jag ej mig för dina lagar! Men för människostadgar, som binda vad du haver löst, som stänga vägen, som du låtit upp, som njuggt som allmosa tillmäta den frihet som du givit åt alla, som stäcka samvetets och kraftens vingar för att kvarhålla själarna i träldom, för dessa stadgar böjer jag mig i evighet ej! Och de människor, som kvarhålla dem och "ropa frid där ingen frid är" -- "de veta icke vad de göra". Fader tag denna bitterhet ur mitt hjärta och giv mig din frid förrän jag dör.

10:de augusti.

Den ettersprutande ormen vill icke vika, och det är mig ett tecken, att jag måste hem, att arbeta, verka för mitt värv medan dagen är. Det skall giva mig frid. Jag lämnar Maria i Ingeborg Hedermans vård och reser hem med min Märtha.

Idunasalen. September.

Åter i mitt hem, i mina vanliga omgivningar, i min skola, och jag är bättre, lugnare. Det ligger i tankens verksamhet för andra en mäktigt helande kraft. Den är av Idunas förnyande frukter.

Oktober.

Men länge skall jag ej kunna verka mer. Jag måste upphöra med min vardagsskola. Helgdagsskolans timmar skola ha mina sista stunder. Doktor Hederman har lovat mig att jag ej skall överleva vintern. Gud vare tack, att jag icke under flera års sjukdom måste förtära det lilla jag nu kan lämna mina systrar!

Mycket hade jag ännu att säga dem och mina andra unga vänner, men jag måste nu sammantränga allt mot medelpunkten, mot "det ena nödvändiga" för deras medvetande, deras liv. Så starkt, som jag känner det själv, vill jag lägga på deras hjärtan eller rättare samveten deras eviga bestämmelse, deras ansvarighet som människor och medlemmar av ett samfund, omfattande hela människosläktet, för att förena det genom Kristus i Gud, i hans himmelska samfund av fria helgade andeväsen. Och därför vare du allena vår lärare under den återstående tiden, du gode själarnas herde; och må din storhet och de horisonter, som du öppnar över människolivet, naturen, evigheten, en ny himmel och en ny jord utplåna allt smått och trångt eller själviskt ur de ungas sinnen! Sedan skall jag dö nöjd. Någon lyckligare än jag skall fullfölja vad jag begynt, men -- jag har dock begynt verket, och jag ser omkring mig en liten flock, som modigt skall kämpa för en bättre framtid i sanningens och samvetets namn.

Under vintern blev Hertha tidtals sängliggande, men som hennes hjärtlidande hindrade henne från att ligga, bäddades hon så, att hon till hälften satt i sängen. Större delen av tiden tillbringade hon likväl sittande i en bekväm karmstol, ty gå förmådde hon föga mer. Här sysselsatte hon sig med att skriva något, som hon ville lämna som ett testamente till sina unga vänner. Ibland skrev hon även i sin dagbok. Om våren skriver hon där:

April.

Doktor Hederman har bedragit sig och mig; jag lever ännu och skall kanske leva länge på detta vis ännu. Min största fruktan är, att jag skall bli mina systrar en börda, förtära det lilla jag kunde lämna dem!... Fader, låt det icke ske!

1 maj.

På länge har jag ej haft en dröm värd att anteckna. Men i natt drömde jag skönt. Jag såg åter de tre nornorna, de stränga moderliga tre, som jag förr ofta sett i mina drömmar; de framträdde nu ur en mörk skog och vinkade mig dit in, i det de drogo sig tillbaka. Jag följde deras kallelse, men ej utan en rysning för den dunkla skogen, vars fläkt andades kall på mitt bröst. Men när jag inträdde där, öppnade den sina pelarrader, och de höga furustammarna lyste och doftade härligt; i djupet av naturtemplet såg jag icke nornorna utan tvenne gestalter, som syntes likt skuggor, men de kommo emot mig och allt som de nalkades fingo de färg, bestämda former, strålande skönhet. Jag kände igen dem, de voro Alma och Yngve, de logo mot mig och vinkade, och -- jag vaknade med högt klappande hjärta och känner i glädje vad drömmen bådar mig.

Augusti.

Min Iduna, alla mina älskade bildstoder, min boksamling, mina tavlor äro -- försålda till en rik man, som därmed vill pryda sin villa. För att jag icke må nödgas beröva mina systrar det nodvändiga, det lilla kapital jag avlagt för dem, måste det icke nödvändiga föryttras. Jag söker att taga det kallt men ändå svider hjärtat. Hade jag fått behålla min förmögenhet, eller fått leva längre, så hade jag inrättat Idunasalen till en slöjdskola för flickor och ynglingar och satt min snälla Märtha till dess föreståndarinna men -- denna framtidsplan måste begravas liksom mången annan. Välan! Vad är det mer? "Naken kom jag ur min moders sköte, naken skall jag återvända dit." Men ännu en afton, innan Idunasalen är öde och tom, vill jag där se omkring mig mina unga vänner, min själs barn, tala med dem ärmu en gång -- den sista.

Den, som ett par veckor senare hade sett den festliga församlingen uti Idunasalen en skön septembereftermiddag, hade icke kunnat ana, att den tysta, hemska gästen, vars bild egypterna hade närvarande vid sina festliga måltider som ett "memento mori", även här var närvarande, var den hemliga värden, så skön var den dräkt, bakom vilken han doldes, så ljus, så glad syntes tavlan av livet, som här belystes av en klar höstsols vänliga strålar. Man såg i dessas glans en flock festligt klädda unga flickor, alla i vita, enkla dräkter, alla med levande blommor i håret och mitt i denna krets av unga behagliga väsen -- flera av dem voro vackra, allas anleten lyste i denna stund av en inre strålning, som lät dem synas sköna -- satt i sin länstol en ädel kvinnogestalt, även hon vitklädd och med ena handen omfattande en stav med vitt elfenbenshuvud, vid vilken hon liksom höll sig upprätt, under det hon med klara, lysande blickar och ett uttryck av osäglig moderlig huldhet såg omkring sig på de unga flickorna och talade med dem. Väl var hennes ansikte avmagrat och liksom plöjt av lidandet, men något var dock där, större än lidandet, något som härskade över dess spår med underbara drag och dagrar av skönhet och gav det ett ljus, ett liv, en förklaring sådan som ingen konstnärs pensel, endast själen kan ge människans anlete. Hon bar ännu högt sitt huvud och uttrycket av moderlig kärlek blandade sig i hennes blick med det av den inspirerade lärarinnan. De unga flickorna kände det djupt. Förtjusta och ödmjuka, fulla av hängiven kärlek, smögo de sig till henne att kyssa hennes händer, hennes kläder, och ehuru hon vanligen ej älskade, ej tillät smekningar, lät hon det i denna stund ske.

Hon hade icke låtit de unga ana avsikten med denna fest såsom avskedsfest, men något inom dem tycktes säga dem dess mening och gav dem en innerlig och högtidlig stämning. Ett par av dessa unga flickor tillhörde samhällets högsta klasser, ett par voro döttrar av hantverkare, de flesta tillhörde medelklassen; de voro alla helgdagsskolans barn. Vid Idunabildens fötter var ett bord dukat med blommor, smakfullt ordnade i antikt formade urnor, och betäckt med en stor rikedom av årstidens frukter. Hertha lät rulla sin länstol (de unga flickorna tävlade om att biträda härvid) till bordet, och här deltog hon med de unga i måltiden, sedan hon först i allas namn tackat för dessa gåvor alla goda gåvors givare. På länge hade Hertha icke känt sig så plågfri, så stark. Stundens liv återgav färg åt hennes kinder; hennes unga elever sågo på henne med glädje och trodde, att hon skulle återvända till livet, bli dem återskänkt, och glädjetårar glänste i mångens öga. Under det att hon som värdinna utdelade med frikostig hand de skönaste frukter till sina unga vänner, ledde hon samtalet på dessas odling och på människans kallelse som naturförädlare; och som vanligt sökte hon väcka de ungas tankar på den del i arbetet, som företrädesvis tillhör kvinnan, lät dem själva yttra sig häröver, och som vanligt utkastade hon sina egna ledande, livande tankar i ämnet. Hon talade om det kvinnliga inflytandet genom ett utvecklat skönhetssinne, dels även praktiskt genom trädgårdsodlingen. Hon hänvisade på den sköna myten om Iduna och hennes äpplen såsom en sinnebild av den unga kvinnans förhållande till naturen och människorna. Paradisets lustgård liksom skymtade fram i hennes framställning, genom den jordiska trädgården. Olof E., den enda unge man, närvarande vid festen, läste sedan på Herthas uppmaning en kort avhandling över "människan som naturförädlare". Den unge mannen hade en klar blick och varmt sinne för detta ämne, och hans tankar överensstämde i allt med Herthas. Likväl hördes han ej nu med den uppmärksamhet, som han hade förtjänat. De unga ville, det var tydligt, i denna stund helst lyssna till Hertha allena.

Efter den glada måtiden samlade hon dem åter kring sig, såsom vid samtalsstunderna, och bad om deras uppmärksamhet för vad hon hade att nu säga dem, och man kan ej beskriva den djupa uppmärksamhet, med vilken deras blickar, deras själar liksom hängde vid den älskade lärarinnans läppar, som om de nu skulle höra henne för sista gången. Hennes svagare, stundom avbrutna röst, den överjordiska glansen av hennes blick, allt sade dem det.

För första gången berättade hon dem nu stycken ur sin egen historia, undvek den yttre men talade om den inre, hennes själs kamp, längtan, sökande, tvivel, ända till mötet med Yngve. Hon talade om honom -- o, med vilket uttryck, vilka toner talade hon ej om honom -- om huru hans rättsinne, hans godhet, hans kunskaper givit frid och ljus åt hennes själ, försonat henne med livet. Sedan talade hon om deras förbund i de ungas tjänst, vilkas lidande och längtan det blivit henne givet att förstå, emedan hon känt dem själv; talade om de planer, som de uppgjort till dess utförande.

"Det blev min lott", fortfor Hertha, "att ensam försöka utföra vad vi båda uttänkt, och därför har det blivit så ofullkomligt, så styckevis. Ack! jag själv är blott ett fragment av den människa, av den lärarinna, som jag kunnat bli för er om ... men min ungdoms omyndighetstillstånd, min långa skymning och senare sorgen över min bortgångne vän har stäckt min kraft, böjt mig i förtid. Kärleken för er, mina barn, har hållit mig uppe. Jag har ej blivit för er vad jag borde, vad jag ville. Låten era unga krafter, er vilja ersätta mina brister, och lyssnen i denna stund till mina ord som till en döende väns: att beslutsamt ingå i Guds tjänst som arbetare i hans vingård, det ger kraft att mycket bära, mycket övervinna, att mycket förlora och ändå aldrig känna sig övergiven eller fattig. "Gåvorna äro mångahanda och ämbetena i världen äro mångahanda, men Herren är en", som aposteln säger det, och i dem alla kan man tjäna den ene. Världen är stor, Gud är större, och allt där är hans och skapat att förhärliga honom. Solen på fästet och markens minsta blomma vittna om honom. Så måste ni även vittna om honom, unga kvinnor, men i högre mening. Vet ni varför jag bett er komma till mig i dag, festligt klädda? Jo, det är emedan jag gärna ser er så och för att lägga det på era hjärtan, att med vad skönast och bäst ni fått av Gud gå fram i livet som vittnen om honom, den helige och gode. Hela den vår av yttre eller inre gåvor, som vanligen tillhör ungdomen och som man så gärna tar i fåfängans tjänst, helgen den åt honom, den högste! Bliven hans tjänarinnor i sanning och skönhet! Försmån att tjäna något lägre. Upplyften, adlen jordens ringaste göromål genom att helga dem till hans tjänst. Frukten icke att, när så fordras, framstå som hans sanningsvittnen i världen, men gören det ädelt, såsom väsen benådade med hans ingivelse. Gud gav åt sitt sista verk på jorden att behålla -- även efter avfallet -- ett ständigt minne av sin första kärlek, längtan till honom och hans uppenbarelse. Vården denna längtan som ert heligaste arv, och lyssnen till Guds röst i den; -- följen vad den inger er. Låt icke den heliga elden slockna på ert hjärtas altare: -- då skall den slockna i jordens samhällen! Låten den brinna allt klarare, högre, starkare för allt ädelt, gott, rätt, sant, gudomligt; då skall den genomtränga, uppvärma, upplyfta jordens släkter. Sen omkring er i världen utan fruktan med ingen rädd eller inskränkt blick, och fråga sedan: "Vad vill Gud av mig?" Fråga ärligt, och vad han säger er, det -- gören, det bliven. Men fråga eder det, lyssnande, som Maria vid världsförsonarens fötter. Frukta högmodet, men icke mindre den falska ödmjukheten, slaviskheten under människors dom. Hav aktning för edert samvetes . vittnesbörd, aktning för eder själva som den eviga sanningens vittnen på jorden. O! unga kvinnor, er kallelse är stor, er framtid härlig i den Heliges tjänst. Ägnen eder till denna med heligt allvar, beslutsamt, modigt, ödmjukt men fast, och -- allt annat skall komma till er genom honom. Ni skola i begynnelsen erfara motstånd, misstro, smälek, hån och hårdhet av många människor, men framhärda tåligt, låt ingen och intet borttaga er framtidssyn och er tro på befriaren! De skola segra och ni med dem, för er själva och många!... -- Jag måste sluta... -- Jag skall snart lämna er; -- Gud kallar mig bort... Låt mig taga med mig hoppet om er trohet mot er högsta kallelse och ... jag skall dö nöjd, ty ... jag har då ej levat förgäves!..."

Hertha tystnade. Feberflammorna på hennes kinder brunno högt, och hennes klara ögon blickade omkring sig frågande och fordrande i högtidligt allvar på de unga, som omgåvo henne. Dessa reste sig alla och kommo, den ena efter den andra, att knäböja framför henne och att böja sitt huvud i hennes sköte. Hon hade låtit sin stav falla; med sina darrande händer upplyfte hon dessa unga huvuden, såg in i deras tårfulla ögon och välsignade dem med sin blick, kysste deras panna och gav åt var och en av dem ett kärleksord och en minnesskänk.

"Farväl! Vi se varann åter!" voro de sista ord hon förmådde framviska, i det hon slutligen med blick och hand tog avsked av dem.

Efter denna afton såg Hertha ingen mer hos sig utom sina systrar, sin unga vän Olof E. och sin läkare, ty stora voro hennes plågor. Sittande i sin länstol tillbringade hon dagar och nätter med blott få stunders sömn och nästan utan föda. Hon hörde gärna läsas och helst de stycken ur den heliga skrift i vilka stora, världsbefriande utsikter öppnade sig.

Då reste sig hennes huvud, hennes blickar lyste åter i det de som förr mången gång syntes skåda i fjärran någon stor och härlig syn. Hennes huvud behöll sin redighet och hennes anlets uttryck sin klarhet utom i de få ögonblick, då det förmörkades av plågor eller något bittert minne. Ända till det sista sysselsatte hon sig stundtals med att skriva, upptecknande åtskilligt, som hon ej mer muntligen förmådde säga sina unga elever, och skrev även stundom i sin dagbok. Få dagar före sin död skrev hon där:

"Gud vare lovad; det lider med mig. Här kan jag numera blott vara en börda för mina vänner. Där borta skall jag kanske som skyddsängel få vaka och verka för dem. De som inskränka vår enskilda historia, våra vänskapsförhållanden blott till jordens tid, ha icke förstått allt vad evangelium har att lära oss.

Min syn avtager, min hand darrar; -- men tanken, men hjärtat de äro unga ännu! Alma, Yngve! jag kommer till er med en själ full av kärlek och lärgirighet för att med er eller genom er -- om jag kan vara det värdig -- skåda Guds härlighet."

*

Kort före sin sista timma skrev Hertha i sin dagbok, som det tycktes för att förströ oroande känslor:

"Jag var i min ungdom ofta hård och skoningslös mot andra och sade med hårdhet vad jag ansåg för rätt eller sant. Jag har fått igen det i dessa dagar. En avlägsen släkting, som förlorat penningar på min far, skrev nyss till mig: "All både min och er egen olycka kunde ha förekommits, om ni hade i tid tvingat er far att göra er reda för ert arv, om ni begagnat de medel, som våra lagar giva vid handen för att vinna er frihet. Då hade ni kunnat längesedan bli gift med Yngve, han hade levat, ni hade icke såsom nu arbetat er fördärvad, och era systrar hade kunnat vara väl försörjda eller etablerade. Allt hade då kunnat vara annorlunda. Lät oss ej skylla på lagar och omständigheter vad som är felet av vår egen obeslutsamhet eller vår fruktan för världens omdömen."

Dessa ord ha gjort mig djupt ont. Har jag verkligen vållat allt detta? Felat så mycket? Yngve! Är det jag som bäddat din förtidiga grav? Mina systrar, är det jag, som förstört eder framtid? -- Jag ser ej, jag förstår ej redigt mer. Sjukdomen försvagar mig. -- Dödens skuggor omvärva mig. -- O! detta är en bitter kalk. Gud vare mig arma nådig!"

Efterföljande ord utan dato äro skrivna med en stadigare hand och med en betydligt större stil, sådan som ofta skrives av dem, vilka äro halvblinda:

"Jag har velat göra det rätta, jag har lytt Guds och mitt samvetes bud. Om jag däruti irrat mig, om jag genom att uppfylla en plikt försummat andra, så -- är felet ej mitt. Jag kunde icke göra annorlunda och -- jag har varit främsta offret. Inför Gud står jag rättfärdigad genom min redliga vilja; men --

Fädernesland! du som jag mycket älskat, som jag velat tjäna av hela min själ och av all min kraft men som ringaktade min själ och min kraft, du som jag likväl välsignar för det goda du gav, mot vars ärofulla framtid jag ännu i dödens skuggor troende skådar; till dig förtror jag mina moderlösa! Var dem en huldare moder än du varit det för mig. Giv dem, giv, för din egen framtids skull, åt alla dina döttrar, vad du nekade min ungdom: Frihet, framtid, ett hem för andens liv! För mig begär jag intet mer. Min vandringsstav är nedlagd, min vandring är slut.

Jag lyfter mina händer
upp till Guds berg och hus!..."


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:38 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap38.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free