Aldrig hade inom Kungsköpings samhälle någon persons sjukdom och sista stunder blivit följda med ett så allmänt deltagande som Herthas. Men också fanns där icke många av stadens bättre familjer, som icke haft en dotter eller ung anförvant i hennes skola och som icke hade henne att tacka för att ha väckt skönare liv hos dessa. När hon var borta, sjöngo de i kor hennes lov, och vackra verser, varma av hjärtats ingivelse, diktades till hennes ära. Under hennes långa sjukbädd sändes henne allt som man trodde kunde hugsvala den, och större gåvor hade icke uteblivit, om Hertha med ett enda halvt ord velat påkalla dem. Men hennes medfödda stolthet nekade henne detta. Sina närmaste vänner bad hon endast att, efter hennes död "vara goda" mot hennes systrar. Och var det pietet mot hennes minne, eller verkan av det himmelska skydd, som Hertha stundom gladde sig åt att kunna giva sina systrar, då hon var borta, visst är, att människor voro "goda" mot dem och att en vänlig stjärna syntes uppgå över deras liv. Redan före Herthas död hade den unge Olof E. och Herthas syster Maria närmat sig varandra i innerlig högaktning och tillgivenhet; och då vi nu lämna dem ur sikte, se vi Olof E. befordrad till en plats, där han kan bjuda sin hand och en fredad levnadsställning åt sin hulda Maria. Märtha säges vara nämnd till föreståndarinna för en slöjdskola, vilken några av kungsköpingsborna till Herthas minne stiftat för unga flickor och vartill de inköpt de bildstoder, som hon ämnat för den. Den anda av liv och kärlek till högre utveckling, som hon väckt, fortlevde och -- lever ännu i staden.
Den har även verkat, att den goda pastorskan fått alla sina önskningar för småbarnsskolan uppfyllda. Vem som nu är lärarinna där, sedan Amalia flyttat med sin man till annan ort, veta vi icke. Sedan Maria Duva blivit gift, ha pastorn och pastorskan skaffat sig en ny dotter i huset, och pastorskan önskar sig ännu en. Det goda äkta paret har ännu rum i sitt hus och i sitt hjärta.
Mimmi Svanberg fortfar alltjämt i sin mångfaldiga verksamhet som "Stadsrådinna" i staden, även sedan hon blivit gift med en förmögen man därinom.
Hennes skyddsling, den klarögda men lama lilla sångerskan Mina, är antagen som sånglärarinna i småbarnsskolan och delar sitt glada, oskuldsfulla liv emellan denna och sin nu mera lyckliga moders hem -- ett verk av syskonföreningen -- och aldrig på jorden såg man väl en lam varelse mera lik en sångfågel till liv och lynne.
Fru Tupplander fortfar med sina kaffejuntor och sin strid mot denna tids principer, "utan aga och moral", och beklagar högt, att fröken Krusbjörn allt mer smittas av dessa och tar deras parti.
Professor Methodius har ännu icke fått sitt system att rätt "ta knäcken", "ta skruv", och protokollssekreter N. B. har icke ännu fått sin bok emot fruntimmersföreningar färdig. Han har emellertid ingått i en särskild fruntimmersförening, han är gift med -- Mimmi Svanberg.
Fru Uggla, som icke längre kan sucka över "de sju mamsellerna Duva" eller över sin dotter Ingeborgs många döttrar, alldenstund hon endast fått en (samt två söner) och ej heller kan sucka över sin dotters öde, som hon ser lycklig med den bästa man, har nu tagit sig för att sucka över fem fröknar Hoppenstedt och nio fröknar Uggla (hennes släktingar) samt deras ovissa utsikter.
Vi vilja slutligen tala om två personer, som lågo Herthas hjärta nära och med vilka hon stod i ständigt samband medan hon levde, men det är föga vi ha att säga om dem.
Rudolf -- "stackars Rudolf", som Hertha brukade kalla honom, fortsatte flera år sin fotvandring och alltemellanåt kom till Hertha ett brev och i detta en liten penningsumma "för brandskadade". Efter Herthas död upphöra underrättelserna om honom, och det synes troligt, att han ej länge överlevde henne. Av hans brev ser man, att han ej fann rast eller ro på jorden utan ständigt förföljdes av brandnattens minnen samt av en röst, som tycktes tillropa honom: "Bort! bort!" men han hörde även en annan, som lät honom lyfta huvudet, blicka uppåt och upprepa: "Bortom! bortom!" en röst, som viskade om en "Gud större än vårt hjärta, som vet allting och när vilken är mycken förlåtelse". Och såsom det finnes mänskliga irrstjärnor, vilka under sina excentriska banor synas en liten tid inom vår horisont, och sedan aldrig mer återkomma dit, men kunna av andra planetsystem attraheras och i deras stjärnkrets vinna ordning och lugn, så finnes även bland människorna nebulosor, som icke under deras jordiska livstid mäkta utbilda sig till en bestämd kärna; och även för dessa se vi tröstfullt till den, som vill och förmår fullborda alla sina verk. Han har satt den ena människan till den andras sol, och så se vi Rudolf, den stackars "skymningens son", genom förbindelsen till Hertha på väg till livet och ljuset.
Eva Duva levde, Egeria-lik, fördold inom den
heliga lund, där hon bibringade en skön levnadsvishets läror till
alla, som kommo inom hennes krets. Länge blommade hon i Solberga
prästgård, täck och frisk som en ros, sedan vissnade hon, åldrades
såsom andra, men behöll en oförvissnelig ungdom i sitt stilla
verksamma liv som dotter, väninna och mor för värnlösa små. Hon gifte
sig aldrig, och hennes enda jordiska kärlek var -- Hertha.