Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA. 17
med en säkert bred berättarton, skrider
händelsen framåt, och personerna äro nog-
grant iakttagna och tecknade. Man är i
själva verket med Markus Gille, där han
går, tystlåten och hård, på den gamla fä-
dernegården, som han satt sig före att
rädda. Fadern, den lilla krokiga, torra
och skrumpna gubben med de nervösa
ögonen, ”spelande mellan tjufpojkens glitt-
rande lynne och ända till det olyckliga,
stirrande uttrycket av en rovfågel, som
blivit satt bakom galler”, är lika levande
som konfratern, kaplanen i Åttinge, med
vilken han spelar och super —. när han
törs för Markus. Alma Wittfogel själv
går lugn och tyst och samlad genom be-
rättelsen. Hennes eget öde och faderns
livshistoria, berättad av honom själv en
för henne skickelsediger natt, har lärt
henne att ”bilda sig en egen lag och veta
vad hon gör, och sedan taga skammen,
om det spörjs att skam låder”. Hon är
underbart stilla i sig själv, och stark, den-
na Alma Wittfogel, och därmed övervin-
ner hon världen.
Marjanna, flickan som går under, är
kanske den man minst ser och minns
bland bokens många levande mänskor.
I Helga Wisbeck har Elin Wägner ännu
ytterligare utbildat sin säkra, välbehärskade
stil. Det stillsamt diskreta sätt att säga
kvicka saker på, som är så specifikt Elin
Wägnerskt, är här lika framträdande som
någonsin. Kanske kunde man dock önska
något mera individualisering af de sam-
talsvis sagda kvickheterna, det kan vara
svårt att hålla åtskils så många, på samma
sätt kvicka personer.
Och man skulle gärna velat minnas
Helga Wisbeck med Krister Ritsell mindre
ofta i följe; som det nu är, är han näs-
tan alltid med, om inte annat så i hennes
hjärta och tankar. Men därom kan inte
tvistas, förf. har ju valt att göra Helga
Wisbeck sådan hon är och att lägga skild-
ringens tyngdpunkt i just hennes obotliga
kärlek till Krister. Vi måste acceptera
detta, — men samtidigt konstatera, att
Helga ej blivit den stora och ledande
personlighet, som förf. anger henne vara.
Hon är en ärlig, god och modig kvinna,
som vill bära sin börda, som är röran-
de i sin redobogenhet att alltid tänka på
andra, som är mycket för sina vänner
— och för ännu andra. Och allt detta
kan ju räcka långt nog! Men så får man
också låta detta vara detta.
Som alltid har Elin Wägner snabba och
växlande scener, ofta briljant insatta, och
av de många bifigurerna äro många yp-
perligt iakttagna. I detta rika galleri har
syster Sofi sin obestridliga förgrundsplats,
en bild av en stilla, stark kvinna, som
man alltid skall gömma i tacksamt och
rört minne.
Rosa, Marjannas medsyster i den undre
världen, är säkert och osentimentalt teck-
nad, — därför i hög grad trovärdig.
I Annie Åkerhielms sovande stadssam-
hälle finns just inte så många mänskor,
och i vilket fall som helst ingen, som
man närmare fäster sig vid. Det är ju
också staden, Österhamn, som har
förf:s eget intresse mera än mänskorna
där. Det förut omnämnda ögonblicket,
när stadens landshövding-greve kallas till
statschef — själva kungen anas i telefo-
nen vid detta utomordentliga tillfälle —
är en af de gånger, då personerna verk-
ligen framträda. För övrigt utgör denna
episod en av de verkningsfullaste sidorna
i boken, fylld som den är av dramatiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
