Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 47
ningar med det alltjämt växande ryska
väldet. Sverige, som förut löpt fara att
fä sin kultur alltmera förtyskad, var nu
reducerat till sin egen nationalitet och
sina naturliga gränser. Ett starkt upp-
sving i andlig och materiell kultur följde
de politiska nederlagen under de därpå
följande århundradena, men därom behöva
nutida svenskar inte påminnas.
Vad vi däremot starkt behöva påmin-
nas om, är att vi 1809, just det år, som
eljes i vår historia varit ett förnedringens
år utan like, ånyo gjort en insats av be-
tydenhet i kampen för folkfriheten. Jag
syftar inte på den stackars kungens avsätt-
ning, så nödvändig den än i dåvarande
tillspetsade situation må ha blivit. Det
var knappast någon bragd att göra honom
ensam till syndabock för det elände, vari
egentligen ämbetsmannaservilism och offi-
cersförräderi hade fört oss, och glorian
kring 1809 års män har också för den
sista tidens forskning betänkligt börjat
blekna. Desto dyrbarare blir då för oss
det enda verkligt stora, som från samman-
störtningen återstår — 1809 års regerings-
form och dess upphovsman framför and-
ra, Hans Järta. Man har betvivlat hans
betydelse som sekreterare i vårt första
konstitutionsutskott, då intet diskussions-
protokoll från dess sammanträden återstår
att vittna om de olika deltagarnes insatser
i arbetet. Tvivlen tyckas emellertid hävda
genom de ord av en bland dem, som
nyss kommit i dagen: ”Vi voro trettio i
utskottet; medlemmarna voro femton, men
Hans Järta, som var sekreterare, var ock-
så femton”. I alla händelser har Järta
haft rätt, när han om vår nuvarande re-
geringsform sagt, att den är tillskuren
”inte efter utländskt mod, utan efter den
gamla svenska dräkten med bondetröjan
närmast livet”. Vår grundlag är till av-
fattningen den äldsta av alla modernare
grundlagar, men dess andemening går i
vissa partier tillbaka till landskapslagarnas
tid, och vid andra kan man utan tvekan
anteckna den tilldragelse i vårt folks för-
flutna, som ligger bakom dem. Sveriges
nuvarande statsskick är i grund och bot-
ten lika organiskt framvuxet ur folkets
egna historiska traditioner som det engel-
ska och ligger därför liksom detta egent-
ligen utanför och över de moderna be-
teckningarna liberalt och konservativt. Det
är helt enkelt svenskt, och det är sä-
kerligen den omständigheten vi ha att
tacka för dess livskraft ännu i dessa den
allmänna rösträttens och demokratisering-
ens dagar. Ha vi ingen utrikespolitik att
yvas över från det förra århundradet, så
ha vi ändå vår grundlag, som på samma
gång skyddar riksdagens rättigheter och
dock alltjämt lämnar rum för en härskar-
vilja att göra sig gällande — om en så-
dan ”i Jupiters stund” ännu en gång blir
oss beskärd. Och innerst torde det vara
något sådant vi alla längta efter.
Den ovan givna översikten över Sve-
riges insats i världshistorien har visat oss
en utveckling, rik i och för sig, men sär-
skilt märklig om man besinnar landets
ringa folkmängd, som under dess stor-
maktstid inte övergick en million och ännu
i dag knappast hunnit mycket över Eng-
lands folkmängd på Elisabets tid, näm-
ligen fem millioner. Vad som närmast
faller i ögonen är dels det starka kyrko-
historiska inslaget, dels den skarpt mar-
kerade gränsen mellan politisk och kultu-
rell blomstringstid, som avlösa varandra
vid Karl XII-.s död. Att gränsen infaller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
