Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 HERTHA
I hennes noveller kan detta drag av
föraktfull mänskovänlighet, urbant maske-
rad, verka svårt beklämmande. Vilka
exempelsamlingar av österrikiskt medel-
klasslivs konvenanser, vidskepelser och
fnaskigheter får man inte här förevisade
•
i grå självfallenhet, utan en blixt av satir,
utan en solglimt av humor! Djupt, allt-
för djupt under lurar en ironi: uppfödd
i denna miljö, kanske ännu omvärvd av
den, är författarinnan till den mäktiga
Mttarboken ’’Zur Kritik der Weiblichkeit”.
Här ligger en måttstock för hennes fri-
llet och styrka.
Men som diktare är det inte i novel-
lerna hon skall sökas; man finner henne
först i hennes vers. Där spelar hennes
väsens fulla orkester, en majestätiskt bru-
sande tempelmusik. Sonetten är hennes
korade form, naturligt nog, det fasta,
sinnrika versskema, som kan bära all tan-
kevikt men icke tål naiv spontanitet.
"Zwischen Himmel und Erde” heter hen-
nes enda diktvolym, en dramatiskt och
iogiskt-arkitektoniskt sammanfogad sonett-
cykel, och den rymmer de ting mellan
himmel och jord, som blott en filosof
drömmer om. Det är essayernas stil lyft
och glödgad till poesi, festligt frigjord i
sina fulltonigt tunga rytmer, ett helt för-
andligat medium för sinnenas och käns-
lans liv som för kosmiskt-religjösa t-anke-
syner.
Men den yttersta och högsta vishet,
som denna världsforskare. har att för-
kunna, inneslutes i följande rader, vilka jag
håller för hennes skönaste poem:
Man muss immer wieder von vorne
anfangen, nichts für sich behalten, nichts
•ohnedies schon wissen, keinen Besitz dau-
ernd haben wollen, ein ewiger Bettler
sein, der all sein Hab und Gut von sich
getan hat, um dem unbekannten Gott
entgegen zu gehen.
KJ.
et var vid midsommartid förlidet
år i Wien. Jag hade kommit för
att efter kongressveckan i Budapest vila
ut några dagar i det gästfria hem, som
öppnade sig för mig i Hietzing, den för-
nämt stilla trädgårdsförstaden ute vid
Schönbrunn.
Men jag hade också ett annat mål i
sikte. Att sammanträffa med Rosa May-
reder.
Midsommaraftonens eftermiddag hade
jag tillbringat inne i Wien, och när jag
kom ut till Hietzing igen, trött av stor-
stadssyner och sällskapsvimmel, räckte
man mig i den kvällsskumma entrén ett
kort. Där stod : Rosa Mayreder-
Obermayer.
Jag höll det lilla vita kortet i min hand
och läste på namnet. Liksom det hade
fått ett nytt och främmande tillägg, som
jag förut inte vetat något om, blev Rosa
Mayreder själv plötsligt helt främmande
för mig. Så långt borta nu, när jag just
skulle få råka henne, mot vad hon förut
varit mig, på avstånd men i tankegemen-
skap.
Omkring mig råder uppståndelse. Rosa
Mayreder hade varit där och man hade
inte varit hemma!
Hon kom igen ut till mig, dagen där-
på. Frau Mayreder, anmäler man.
Ä r det Rosa Mayreder? tänker jag
och tar den hand, som konventionellt
älskvärt sträcks emot mig.
Fräulein Kleman? En låg, klangfull,
frågande röst. Så blixtrar det till i ett
par klara, intelligenslysande ögon, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
