Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 HERTHA
mera given desillusion. I Wagners känsja
att det var världens skyldighet att hjälpa
till med frambärandet av hans livsvärv
såg fru Minna endast det klandervärda
lättsinnet hos en man, som ”hällre tiggde
och skuldsatte sig än levde pä ärlig för-
tjänst”. Så småningom sällade sig till
hennes övriga grämelser även svartsjukans,
och det blev ej längre möjligt för de bå-
da makarna att leva gemensamt. Ännu så
sent som 1856 skriver visserligen Wagner:
”Tro mig, kära Minna, om vi också tänka
olika i ett och annat, kan dock ingen av
oss blicka tillbaka på sitt liv utan att se
genom vilka stora bevis på tålamod i de
svåraste och olyckligaste förhållanden vi
äro bundna vid varandra”, och ännu 1858
kallar han henne till sig till Zürich i ett
brev, vari han besvär henne att hysa tå-
lamod och förtroende — två egenskaper,
dem Minna, med sitt allt mera tilltagande
nervösa hjärtlidande, ej längre ägde till
sitt förfogande.
Det kom till förnyade uppträden,
även idyllen på ”Gröna kullen” tog
därmed snöpligt slut, och de få år,
som Minna ännu hade kvar att leva, till-
bringade hon som gräsänka i Dresden,
och- ehuru ej lagligt skilda åt och i grun-
den varandra ännu varmt tillgivna, träffa-
des de båda makarna endast då och då
helt flyktigt, för skenets skull. Wagner
skildrar sitt sista besök hos henne sålun-
da: ”Minna ledsagade mig från stationen
till den nyinredda våningen vid Walpur-
gisstrasse, som hon flyttat in i. Hon hade
som vanligt med stor smak och i tydlig
avsikt att behaga mig inrett den. Vid
dörren låg en liten pösig matta, på vilken
hon broderat ett: Salve! Vår parissalong
kände jag genast igen på de röda siden-
gardinerna. Ett ståtligt sovrum och vid
sidan därav ett mycket trevligt arbetsrum
skulle tillika med salongen stå till min
disposition, medan hon behållit endast ett
litet rum åt gården med en alkov för egen
räkning.” Då hon efter de fyra dagar,
som besöket varat, följde mannen till sta-
tionen, tog hon med djup beklämning
avsked av honom. En aning, som ej be-
drog, sade henne, att det var sista gång-
en de sågo varandra.
Det var genom Minnas inflytande, som
Richard Wagner till sist erhållit amnesti
från landsförvisningen, och ännu en sista
tjänst mäktade hon kort före sin död visa
honom. Vid den storm, som till följd
av hans gunstlingskap hos kung Ludwig
väcktes emot honom i München 1865,
begagnade man sig av de tarvligaste an-
fallsmedel, och så cirkulerade en dag i
tidningarna en notis om att Wagners
hustru i nöd och elände fick draga sig
fram som tvätterska i Dresden, medan han
själv fråssade i överflöd. Så fort som
Minna fick nys härom, lät hon införa en
offentlig dementi av ”denna skamliga
lögn”, vilket gjorde snöpligt slut på
ryktet.
Ett falskare sådant kunde icke heller ha
uppstått. Richard Wagner upphörde al-
drig att som en fjärran försyn sörja för
sin hustrus yttre välfärd. Han glömde
aldrig vad hon en gång betytt för honom
och den skuld, vari han stod till henne.
Fullkomligt sorgfritt i ekonomiskt avse-
ende levde hon de sista åren av sitt liv i
Dresden bland den krets av vänner, som
hon där ägde. Då underrättelsen om
hennes död genom hjärtslag den 25 ja-
nuari 1866 nådde den för ögonblicket i
trista förvecklingar levande mästaren, blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
