Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 81
mindre familj, och därtill övertalad av
sin hustru, erbjöd Otto Wesendonk, allt
ädelmod till trots säkert ej utan inre
övervinnelse, detta hus till bostad åt Ri-
chard Wagner och hans hustru. Mäs-
tarens jubel häröver kände inga. grän-
ser. Bort från det pinande stadsbullret
och det outhärdliga grannskapet av fem
klavér och en flöjt fick han draga till
en asyl i Guds fria natur. ”Den sista
flyttningen i denna värld,” som han i
sin hänförelse allt annat än profetiskt
inbillade sig. Han skriver i sitt av över-
svallande tacksamhetskänsla burna brev
till Otto Wesendonk:
Vet ni hur jag upptog era lyckade be-
mödanden att skaffa mig detta lanthus:
En djup, djup ro kom över mig; ända
till mitt väsens grund uppfylldes jag av
en välgörande värme, utan den ringaste
sinnesrörelse. Men det blev med ens så
soligt ljust för mina ögon, att jag såg
hela världen ligga lugnt förklarad för
mig . ..
Och han slutar med orden:
O, det är skönt! Det har bestämt
över mycket mycket.
Och detta påstående fick i sanning sin
bekräftelse. I april flyttade Richard
Wagner in i sin ”asyl”, som han med
hänförd iver inredde åt sig, under
sommaren togo Wesendonks sin nya villa
i besittning — och detta ledde till den
ödesfullbordan, som ej längre stod att
undvika. Mathilde Wesendonk var in-
gen nutidstyp, hon ägde i hög grad
den känsloblyghet, som man prisar hos
flydda tiders ideal, hon hyste dessutom
en hänsynsfull motvilja för alla brutala
konflikter och en ansvarskänsla inför en
gång knutna band, som gjorde det till
en omöjlighet för henne att bryta de
förpliktelser, som med äktenskap och mo-
derskap blivit hennes. Det är alldeles
vidunderligt vilken makt hon i detta av-
seende ägde över Richard Wagners flam-
mande, livsbejakande och krävande natur.
Det är som om något av den Willensvernei-
nung, som de med så djupt intresse
studerade hos Schopenhauer, tvingat des-
sa båda flammor att slå tillbaka inom
dem själva för att tigande låta deras
själar mötas, men det ögonblick skulle
komma, då denna tystnad måste brytas,
med det ovillkorligas makt, och det ögon-
blicket var dem närmare än de anade.
Det finns ett brev, som i klar belys-
ning framställer det sällsynta förhållan-
det mellan Richard Wagner, Mathilde
och h«nnes man, nämligen det brev, som
mästaren skrev till sin syster Clara Wolf-
ram i augusti 1858, då han redan, åter
på flykt, nödgats lämna sin så högt äl-
skade asyl. Däri heter det:
Det som i sex år har upprätthållit,
tröstat och styrkt mig att härda ut vid
Minnas sida, de enorma skiljaktigheterna
i vårt väsen och våra karaktärer till trots,
är den kärlek jag rönt av denna unga
kvinna, som, först och länge dröjande,
tvekande, tvivlande och bävande men där-
efter allt bestämdare, närmat sig. Då
det mellan oss aldrig kunde bli tal om
en förening, antog vår djupa böjelse
från början den sorgset vemodiga karak-
tär, som håller allt gement och lågt på
avstånd och som endast i andras väl ser
sin glädje. Hon har ända från första
stunden av vår bekantskap på det out-
tröttligaste och mest finkänsliga sätt vi-
sat sin omsorg om mig och modigt av-
vunnit sin man allt som kunde göra li-
vet lättare för mig . . . Hennes storhet
bestod däri, att hon alltid lät sin man
läsa i sitt hjärta och så småningom
bringade honom till fullständig resigna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
