Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 HERTHA
tion Med vilka offer och vilken kamp
detta lät sig göra är lätt att inse; hen-
nes framgång möjliggjordes blott genom
hennes djupa och ädla, från varje själ-
visk känsla frigjorda böjelse, som gav
henne kraft att framstå i en sådan stor-
het för sin man, att han, då hon slut-
ligen kunde hota med sin död, i sin
orubbliga kärlek till henne kunde avstå
ifrån henne och själv understödja henne
i hennes omsorger om mig .. . Det
märkvärdigaste är att jag egentligen al-
drig hade någon aning om denna kamp,
som hon för mig bestod. Hennes man
måste för hennes skull alltid visa sig
vänlig och obesvärad mot mig, icke ett
hår fick krökas på mitt huvud: klar och
molnfri skulle himlen välva sig över mig,
mjuk och slät skulle marken under mina
fötter vara, och denna oerhörda vinning
har jag den renaste och ädlaste kvinnas
kärlek att tacka för. Öch denna kärlek,
som mellan oss förblivit outtalad, måste
äntligen ohöljd uppenbaras, då jag i
fjor diktade Tristan och gav henne. Då
för första gången blev hon maktlös och
förklarade, att nu måste hon dö.
Och i sin dagbok skriver hon om
samma tillfälle: ”Den dagen och den
stunden blev jag född på nytt; dittills
hade mitt liv varit endast förberedelse,
nu först börjar det. . . det bejakande,
med mig samhöriga, sig med mig förenan-
de, det skänktes mig av detta ögonblick med
så osviklig visshet, att en helig stillhet
fick makt med mig ... Så blev längtans
trolldom löst.” Vi visste, säger Wagner,
att det ej kunde bli tal om någon för-
ening oss emellan; så avstodo vi från
varje självisk önskan, ledo, fördrogo men
— älskade varandra.
Under de närmast följande månaderna
skrev Mathilde Wesendonk orden till de
”Fünf Gedichte”, som Richard Wagner
satt musik till och av vilka den översinnligt
trånadsfyllda sången ”Träume” väl är
den mest kända. Medveten om deras of-
ferviljas seger och den ideala renheten i
deras inbördes förhållande, tvekade ej
Mathilde att lägga sina känslor i öppen
dag, och vid besök i ”Asylen” gick hon
ofta direkt upp i Richard Wagners ar-
betsrum utan att därvid knacka på Min-
nas dörr. Hon var övertygad om att
mästaren visat samma öppenhjärtighet
mot sin hustru som hon mot sin man,
men med hänsyn till Minnas sjukligt ret-
liga och nervösa tillstånd hade han ej
vågat detta. Så drevs hon till sist där-
hän av sin ständigt växande, ej så ofatt-
bara svartsjuka att bryta ett till Mathilde
riktat brev från Wagner, och ur stånd
att fatta dess verkliga innebörd ställde
hon i sin upprörda sinnesstämning till
en förklaringsscen med fru Wesendonk,
som på det djupaste sårades såväl av
Minnas grova missuppfattning som av
Richard Wagners brist på uppriktighet
mot sin hustru.
Det är känslans finaste strängar, som
lättast springa och svårast ersättas. Det
enastående, subtila förhållandet mellan två
högt stämda själar hade fått en döds-
stöt. 1 dagbokens ensamdrömmar mötas
de väl än, men i verkligheten ha tvångs-
murar rest sig emellan dem, som de ej
mäkta bryta, och efter det första återse-
endet, ett år senare, skrev Richard Wag-
ner med djup missräkning i sin dagbok:
”Där vi äro se vi varandra ej, blott
där vi icke äro vila våra blickar på
varandra.”
Otto Wesendonk och hans fru företogo
kort efter ovannämnda pinsamma schism
en rekreationsresa till Italien, Minna sök-
te i Brestenburg förgäves bot för sin med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
