Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA. 83
ny häftighet utbrutna hjärtåkomma, och
den 17 augusti lämnade Richard Wagner
sin kära asyl, med vilka känslor kan
man väl tänka sig, — denna plats, som
han så jublande tagit i besittning efter
vad han trott för livet och som han ef-
ter icke stort mer än ett års förlopp
nödgades överge, åter hemlös, åter på
flykt, åter Siegmund, förföljd av mörka
makters hetsjakt.
”Den sista natten i min asyl,” skriver
han i dagboken, ”lade jag mig klockan
elva till sängs, nästa morgon klockan
sju skulle jag resa. Innan jag slöt mi-
na ögon stod det livligt för mig hur
jag annars brukade vaggas till sömn av
den föreställningen, att här skulle jag en
gång dö, här skulle jag ligga, då du
för sista gången öppet tog mitt huvud
i dina händer och med en sista kyss
mottog min själ.”
Ett år senare är redan hans stäm-
ning lugnare och mera filosofisk. I
ett av sina officiella brev till Mathilde
skildrar han hur han vid åsynen av en
rosenträdgård erinrar sig den sista tiden
i asylen.
Aldrig, skriver han, har jag brytt mig
så mycket om rosor som då. Jag bröt
varje morgon en och ställde den i ett
glas på mitt arbetsbord, jag visste, att
jag tog avsked av trädgården. Doften
av rosor har mängt sig med denna
känsla: hetta, sommarsol, rosendoft —
afsked. Så skrev jag musiken till andra
akten.
Vad som då så nära, nästan berusan-
de omgav mig lever åter upp i dröm-
men — sommar, sol, rosendoft och —
afsked. Men beklämningen, bävan är
borttagen: allt är förklarat. Det är den
stämning vari jag nu hoppas fullborda
den sista akten. Ingenting kan längre
verkligt bedröva eller uppröra mig. jag
vet att jag skall leva så länge jag har
att skapa, så gör jag det och bekymrar
mig om intet.
Och då hans verk är färdigt, utbris-
ter han i det entusiastiska utropet: ”Att
jag har skrivit Tristan, det tackar jag
er för av hela min själ och i all evig-
het.”
Det är med sällspord takt och nobless,
som denna enkla köpmansfru förstår att
resignera inför den säkerligen ej lätta
förändringen av det enastående till det
alldagliga, en lugn och hjärtlig vänskap,
som även kom Richard Wagners andra
hustru till del. Hur annorlunda betedde
sig ej den etikettsvana fru von Stein vid
den själarnas skilsmässa, som även till
sist kom till stånd mellan henne och
Weimarskalden.
Ett, är emellertid visst, att ingenting
har mera makt att suga märgen ur den
varmaste känsla än dess inkapslande i
konventionella former. Harm och grä-
melse ha en långt större innebörd av
värme, och så är det väl möjligt, att
mästarens bild till det sista bevarades
med långt större trohet i den stackars
Minnas förmörkade och förbittrade hjär-
ta än i den med all livets rikedom be-
gåvade Mathilde Wesendonks. Med den
klara pliktkänsla, som dock aldrig svek
denna högsinnade kvinna och som sade
henne, att en stor mans liv aldrig får
bli familjeegendom, förordnade hon om
att dessa brev och dagboksanteckningar
efter hennes död skulle utges, hvilket
också med så väl hennes söners som fa-
miljen Wagners medgivande ägde rum
och som litteraturen har att tacka för en
av sina bästa skatter. Ett av de vack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
