Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 137
flera dagar förtroligt råkades i Stock-
holm, tyckes eget nog deras litterära
mellanhavande icke ha dryftats. Ty 24.
10. 41 skriver Fredrika Bremer från
Årsta:
Det är Göthe, tror jag, som anmärkt
huru illa vi vanligen begagna de tillfäl-
len som erbjudes oss till uppbyggelse,
kunskap eller nöje genom meniskor vi
komma i beröring med. Och sanningen
af detta kände jag äfven sen du var
bortrest, goda Malla. Det var så myc-
ket jag hade ämnat och velat fråga dig
om, i anledning af åtskilligt i Minnena;
— men den närvarande stundens intryck
och interessen lät minnena träda tillbaka
— tills vidare. De återtogo ganska snart
sin rätt, och nu då jag försummat till-
fället till muntliga upplysningar, får jag
blott hoppas att vinna dem under fort-
sättningen af dina Minnen, som du är
god gläder mig med. Utom det myckna
enskilta interesse de ha, äga de ett stort
allmänt värde genom den sanning
hvarmed de framställa lifvet. Man ser i
all enkelhet alla dess sorter, här det po-
etiska, romantiska, der det prosaiska,
tungt hvardagliga (t. ex. i Emelie d’Al-
tons öden); här det originella, ovanliga;
der det mest vanliga; här Cedern, der
Mossan, o. s. v. Dessa minnen förhålla
sig till romanen, som krönikan till den
pragmatiska historien. Så tycker jag;
men måste anmärka att krönikan ofta är
vida interessantare än de mest konstrika
historier. Och enligt min bästa öfverty-
gelse måste dina minnen behålla den
form och ton de ha; och allt vesentligt
tillgörande vid dem är en — utgallring
och rensning. Förlåt min söta Malla
att jag vidhåller och åter yrkar detta
sednare! Jag kan ej annat.
Det hjälpte inte. Malla hade blivit
skygg för sin obevekliga kritiker, och
fjärde häftet uteblev alltjämt. 11. 2. 42
sökte Fredrika ånyo framlocka det:
När får jag se mer af Malla och hen-
nes ungdomsverld? Hon är rätt efter-
längtad af den äldre Mallas tillgifna och
tacksamma vän.
Äntligen, fram på våren, ankom den
fördröjda sändningen, om vilken Fredri-
ka skriver 8. 5. 42:
N:o 4 af dina. Minnen har jag genom-
läst med samma interesse hvilket jag all-
tid har för dessa enkla och sanna skild-
ringar. Jag lemnar dem aldrig (d. v.
s. att jag icke läser något annat emel-
lan) innan häftet är slut, och saknar all-
tid att det ej räcker längre. Det är mitt
intryck. Men — nog sjunger jag ändå
på min gamla visa, och den blir du väl
ledsen vid en vacker dag.
Hennes aning besannades. 11 maj kla-
gar Malla i sin dagbok: ”Bref från
Fredrika Bremer, som ogillar
längden och bredden af mina anteknin-
gar. Hon har visst rätt — men ändå
måste jag skrifva s å, och ej utesluta nå-
got som ännu lefver i mitt minne —
sedan må alltsammans dö med mig! —
Nedslagen, misströstande, och ledsen!”
Under den försommarvecka, som Malla
kort efter tillbragte på Årsta, talades åt-
skilligt om minnena, fast kanske inte just
om deras litterära skapnad, vilken Malla
aldrig rätt frågade efter. Om ett av
dessa samtal antecknar hon: ”Börjat med
tårar — slutat med löje. Lärorikt att
tala med en varelse som så förstår och
upfattar, och undervisar genom sitt tal
och sitt exempel.”
I januari 1843 avsändes till Årsta ett
par nya memoarhäften, och Fredrika ytt-
rar sig om dem, medan ännu läsningen
pågår (3. 2.):
Jag ville gerna, goda Malla, att du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
