Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 Hertha
född 1816, den tredje, och Emily, född
1818, den femte i ordningen. Syskonen
Brontë voro tysta och allvarliga och
skilde sig helt och hållet från andra barn,
som de aldrig kommo i tillfälle att um-
gås med. Deras lekar bestodo mest i
att uppföra små pjäser, där någon av
historiens hjältar hade huvudrollen, och
ej sällan uppstodo dispyter om vilken
hjälte som hade största rätten till denna
ära. Redan tidigt började de också pro-
ducera vers och andra litterära alster,
som de sedan läste upp för varandra.
På grund av isoleringen från yttervärl-
den voro de bundna vid varandra med
den ömmaste syskonkärlek, och deras
varma känsla för sitt hem var alltid en
framträdande faktor i deras liv, i synner-
het hos Emily, som då hon var hem-
ifrån vantrivdes till den grad, att hon
föll av och höll på att duka under.
Även som fullvuxna levde de ett liv gan-
ska fattigt på yttre händelser, och de
enda avbrott, som gjordes i vistelsen i
hemmet, voro de tillfällen, då Charlotte
och Anne, den yngsta systern, gåvo sig
ut som guvernanter och prövade på
detta yrkes svårigheter och förödmjukel-
ser, eller då Charlotte och Emily till-
bragte en tid i Bryssel för att fullborda
sin uppfostran.
År 1846 började de tre systrarna sin
litterära verksamhet med att utgiva en
liten volym poesi, till vilken de alla bi-
dragit. Deras tillbakadragenhet och mot-
vilja mot publicitet gjorde, att de anto-
go pseudonymerna Currer, Ellis och
Acton Bell, vilkas begynnelsebokstäver mot-
svarade deras egna namn Charlotte, Emi-
ly och Anne. Skälet varför de valde
just dessa ”noms de plume” är ganska
betecknande: de kände sig nämligen ej
nog emanciperade att helt fräckt antaga
otvetydigt maskulina förnamn, men å
andra sidan ville de ej förråda sin
kvinnlighet, ty de voro medvetna om det
förakt omväxlande med nedlåtande smic-
ker, som kritiken brukade använda gent-
emot kvinnliga skribenter. Deras högsta
önskan var att få se sina verk stå eller
falla på sitt eget inneboende värde al-
lenast, en önskan, som besjälar varje
sann konstnär.
Emellertid var det ej på poesiens om-
råde systrarna Brontë skulle göra sig
kända, och deras nästa försök, varvid
de fortfarande behöllo sina pseudonymer,
gällde romanen. Charlottes första ro-
man, som blev refyserad och ej utgavs
förrän efter hennes död, är The Pro-
fessor. Författarinnans företal till
detta verk är värt att uppmärksammas.
Hon säger där, att det varit hennes av-
sikt att skriva en bok, där hjälten ej
skall råka ut för några romantiska även-
tyr utan där han skall arbeta sin väg
genorn livet med svett och möda precis
så, som det sker i verkligheten. Då bo-
ken skulle utgivas, kom hon emellertid
underfund med att förläggare alls ej
gilla denna metod, och hon tillägger
med mild ironi, att förrän en författare
har försökt att få ett dylikt manuskript
antaget, kan han ej ha en aning om
vilka förråd av romantik och känslosam-
het som ligga förborgade hos dem,
som man ej skulle misstänkt vara annat
än nyktert verklighetsälskande affärsmän.
Detta uttalande av Charlotte Brontë är
viktigt att taga fasta på, emedan det tyd-
ligt klargör hennes ställning till det ti-
diga 1800-talets strömningar. Det visar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
