Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 163
”Översten”.
S
ista söndagen i mars råkade vi in i
folksamling på Östermalmsgatan. En
sträcka var fullpackad från trottoarkan-
terna till husmurarna. Någon sakkunnig
i hopen förkunnade lugnt: ”Det dröjer
ännu en timme.” Ingen otålighet spor-
des. Ty vem är så lycklig och förnöj-
sam, vem njuter så nuet och hoppet som
stockholmare i häck eller kö?
Inte förrän nästa dag gick det upp för
mig vad dessa stilla skaror hade vaktat
på. Det var en stor kvinna som skulle
föras till graven från Frälsningsarméns
tempel, och det är möjligt, att åskådar-
nas flertal hörde till ”de sörjande”, ty
denna döda lämnade efter sig en väldig
massa närmaste.
För fjorton år sedan såg jag Elisa-
bet Liljegren, chefen för svenska slum-
och räddningsverket. Det var den af-
ton räddningshemmet vid Grevturegatan
invigdes och jag blev bjuden att stanna
och delta i “flickornas” supé. Jag minns
henne som en reslig ung dalkvinna
med naturligt värdiga later och grovskur-
na, själiskt lysande drag under den blon-
da hårglorian. Kanske glimtade en smu-
la skälmeri ur hennes blick, när hon på
sitt vänligt myndiga vis kommenderade
den undre världens representanter att af-
fyra ett klämmigt halleluja för gästen.
Mer skulle jag inte haft att säga om
denna hövdingsgestalt, som dock måste
få sin plats i Elerthas galleri, ifall inte
en slumkapten hade kommit upp till oss
en dag för att berätta om sin chef.
— Det är svårt att tala om översten
— började hon. — Bäst att ni frågar.
Ni vill väl veta om hennes verksamhet. . .
— Nej, nej, inte det just. Säg oss lite
om henne själv, om vem hon var.
Tvekande droppade orden:
— Jag vet inte vad tidskriften har för
riktning — om det passar, men — hon
trodde på Gud, hon var en bönens
kvinna!
Kaptenen märkte nu, att det passade,
och började berätta allt eftersom minne-
na stego upp, med sänkt huvud och låg
röst, som talade hon till sig själv.
— Ingen har haft sådant hjärta för
dessa stackars flickor som hon. Från
många håll hade det sagts henne, att det
var lönlöst, dem kunde ingen hjälpa,
men hon sade, att om det var sant,
kunde hon inte tro på Gud. Det mås-
te finnas frälsning för alla. Och hon
fick framgång: Hon hade en sådan makt
över dem. Det syntes också nu när hon
var död. En femti flickor kom till be-
gravningen, och många skrev till oss.
De sörjde, som om de hade mist sin
mor. Ja, det kom så många brev. . . .
Där var bland annat ett ifrån en man
nere i landsorten — en ”bättre” man,
han hade ett rätt fint namn — som tac-
kade Gud för ett möte 1896. Han hade
råkat i — i svårigheter, och översten
kom honom till hjälp och lyfte upp ho-
nom.
Hon besökte gärna fängelser. Egentli-
gen får man ju inte det, för det har be-
drivits så mycket missbruk med den sa-
ken, men översten fick. Hon höll mö-
ten med kvinnorna där och talade med
dem. Fängelsedirektörerna — ja de kän-
de väl inte Gud, men de trodde ändå,
att hon kunde uträtta något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
