Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 HERTHA
i bruk i stora och vitt skilda delar av vårt
land. Egendomligt nog bjuder Skåne,
för övrigt så utomordentligt rikt på väv-
nader, icke på några täcken i denna
vävart; däremot på både ”jynn” och
”agedynor” i samma flossade väv som
ryorna, men med mönstret flossat mot
en slät botten, s. k. halvflossa. Att Da-
larne, med sina torftiga och dock glättigt
färgade vävnader, icke mäktade åstadkom-
ma den ullrika och mödosamma ryaväv-
naden bör icke förvåna.
Även från några utländska orter fram-
visar utställningen vävnader. De finska
ryorna (ett tiotal) stå de svenska nära.
Från Norge och Sleswig utställas dynor,
alla i samma slags halvflossa som de
skånska. Ett enda exemplar från Island
är av stort intresse, men givetvis allt för
enstaka för att man därav skulle våga
draga några slutsatser om vävnadsartens
förekomst på den avlägsna ön.
Förutom dessa vävnader, hänförande
sig till en period 1737—-1858, är utställt
ett ytterst intressant koptiskt fragment av
en flossad väv. Det dyrbara föremålet,
tillika med flera koptiska vävnadsfragment
gåva till Handarbetets Vänner av då-
varande kronprinsessan Victoria, utgör
med all sannolikhet hörnstycket av en
koptisk mantel, den stora rektangulära
vävnad, prydd i hörn och på kortsidor,
som tjänade som ytterplagg. Vävnaden är
helflossad i vitt linne, men har som
ornering ett i flossa invävt mönster. Det
ytterst intressanta fragmentet torde kunna
dateras till perioden 100—400 e. Kr.
I all sin rika mångfald låta dock de
svenska ryorna hänföra sig till två huvud-
grupper: de, som bibehållit sin karaktär
av vävnad och vilkas flossa (tyska Fliess)
i rad efter rad är jämn (vare sig uppklippt
eller icke uppklippt), och de ryor, som,
ej alltid men dock ofta, antagit karaktären
av päls eller djurfäll och vilkas flossa är
lång, raggig och verkar fullkomligt osku-
ren. Till den förra gruppen höra de upp-
ländska och nordsvenska jämte de bohus-
länska; (även, så vitt man av Västergöt-
lands enda och Östergötlands två exem-
plar kan döma, dessa provinsers). Vi få
även hit räkna de finska ryorna. Till den
senare gruppen höra, som ovan nämnts,
Ölands, Blekinges och Smålands.
Den förra gruppen är den i omfång,
i prakt och förfining främsta. Det är här
det främmande inflytandet starkt förnitn-
mes. Men som alltid i svenskt konstnär-
ligt textilarbete ha de vävande kvinnorna
i den grad på en gång fasthållit vid och
omdanat en främmande stilart, ett främ-
mande motiv, att den svenska, djärva,
präktiga och karakteristiska omformning-
en blivit nummer ett, det främmande dra-
get endast nummer två. Starkast har
denna omformning skett i de bohuslän-
ska ryorna, där palmetten blivit långt ifrån
en palmett, men ett självständigt, fantasi-
fullt mittornament, kallat krabba och va-
rierat av varje väverska. Från denna fan-
tasifulla figur har man tyvärr i senare tider
allt mer aflägsnat sig, tills av den vidlyf-
tiga krabban blivit en snedställd ruta,
under många år varierad även den. —
Gruppen kännetecknas för övrigt av ett
inslag av tjocktvinnat hårgarn, vilket gör
ryorna stadiga och fasta, ofta av en het-
sig och brännande karaktär i de övervä-
gande röda och gröna färgerna, ofta av
en vit botten, en och annan gång i se-
nare tider framställd av bomullsgarn
samt av ett finkrusigt, hårdsnott gam,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
