Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
HERTHA
England och Amerika, sedan kom turen
till Belgiens och Danmarks kvinnliga
ungdom, och på sistone ha till och med
de husliga tyskorna smittats av exemp-
let. I Sverige daterar sig kvinnlig fäkt-
ning från hösten 1905, då Stockholms
Kvinnliga Fäktklubb bildades på initia-
tiv av fröken Janken Wiel-Hansen. Elev
av den skicklige franske fäktmästaren
monsieur E. Fillol, vilken inkallats till
Sverige av Föreningen för fäktkonstens
främjande, hade hon vid den tiden två
års studier i fäktning bakom sig. Knappt
var hon invigd i dess mysterier, förrän
hon förstod, att detta var en idrott,
som sällsynt lämpade sig för kvinnor.
Energisk och beslutsam samt brinnande
av entusiasm för fäktkonstens idé hade
hon snart intresserat ett tjugotal damer
för saken och lyckades så väl, att av
dessa tjugo hälften lovade att bli aktiva
deltagare. Sedan kom i rask följd det
konstituerande mötet, val av styrelse, för-
hyrande av M. Fillois fäktsal ett par
gånger i veckan, och så var kvinnlig
fäktning vorden en verklighet även i Sve-
rige. Kritiken över denna nya kvinn-
liga sportgren lät ej länge vänta på sig.
Den stämplades såsom farlig för den
grace, som kvinnorna i vårt land dock
icke alltid besitta, den ansågs vådlig
för deras ömtåliga fysik, den var vul-
gär, emedan den gick ut på att slåss
etc. etc. Men all kritik till trots fortfor
klubben att bestå och växte till i ålder,
medlemsantal och fäktkunskap. Under
långa tider lät den visserligen så föga
tala om sig, att dess vänner fruktade
och dess antagonister hoppades att den
gick en långsam men säker självdöd till
mötes, men så visade den plötsligt ge-
nom en väl arrangerad fäktsoaré eller
några lyckade tävlingar, att tystnaden en-
dast varit ett sätt att ”reculer pour
mieux sauter“. Och i närvarande stund
—efter nära nio års träget arbete — har
kvinnlig fäktning vunnit en så tryggad
ställning, att klubben från och med för-
ra hösten ansett sig våga hyra en egen
lokal. Det är i Stadion, centrum för
sportlivet i Stockholm, som den slagit
upp sina bopålar. Belägen i klocktor-
net på nedra botten, ljus och luftig, gör
fäktlokalen med sina vitrappade väggar
och mörka boaseringar ett både konst-
närligt och hemtrevligt intryck. Och här
samlas nu dagligen florettens kvinnliga
anhängare, alltid välkomnade och upp-
muntrade av fröken Wiel-Hansen, vilken
fortfarande är klubbens medelpunkt och
drivande kraft. Alla enas i det varma
intresset för fäktkonsten och alla tro
orubbligt på dess betydelse för kvinnans
utveckling i såväl fysiskt som psykiskt
hänseende.
Men vari består då denna betydelse?
frågar säkerligen mången, vilken ej har
lyckan tillhöra de fäktande damernas ex-
klusiva krets utan finner sig vara be-
klagansvärt - utomstående. På sådana frå-
gor svara initierade alltid med nöje.
Således: florettfäktning måste ur flera
synpunkter anses såsom en för kvinnan
särdeles lämplig sportgren. Floretten är
nämligen så lätt och böjlig, att den al-
drig hämmar eller besvärar den, som
för den, och fäktning på detta vapen,
särskilt enligt franska skolans metod, ut-
vecklar därför just den smidighet och
mjukhet i rörelser, som man så gär-
na vill finna och beundra hos kvin-
nan. Därtill kommer att själva gard-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
