Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 195
benknotorna, och de milda ögonen, som
blicka fram under mössans veckning, ha
fått all en vinterhimmels blekhet.
Men de leva och förstå. Och det tän-
des ett skimmer i dem mot de många,
som en för en komma fram till sängen
och trycka hennes händer. Det är hen-
nes söner och döttrar och söners och
döttrars barn och barnbarn, de vårligt
yngsta av stamträdet, som ha så svårt
att fatta, att en människa kan leva så
länge på jorden, att hon får fylla sina
hundra år.
Så öppnas dörren, och en smärt flic-
ka träder in. Hon bär på huvudet en
studentmössa, ny och skinande vit. Och
hon går fram till sängen och tar en av
de skrumpna händerna mellan sina un-
ga varma. Och när hon ser, hur den
hundraårigas blick stannar vid hennes
huvud, tar hon av sig mössan och läg-
ger den sakta på täcket.
Den gamla stryker darrande över den
vita sammeten. Så ser hon på den vit-
klädda flickan.
— Så stor du har blivit.
Hon fattar, att den unga, som står
där, telningen av hennes stam skall gå
en annan väg, leva ett annat liv än det
som varit hennes, bondkvinnans.
Hennes hand sluter sig med en svag
tryckning kring den livsvarma, som hål-
ler hennes, och hon säger med en röst,
som ett slaganfall gjort spröd och brus-
ten:
— Gud välsigne dig!
Och det kommer som en glimt av ett li-
vets leende i hennes ögon, när den un-
ga stilla sätter studentmössan på sitt hu-
vud igen.
Men från hennes, den ungas, ögon har
det fallit en droppe ned på den vita
sammeten, och hennes blick strålar fuk-
tig, när hon lämnar den blomsterpryd-
da kammaren och går ut i solskenet
igen.
Hon tänker, att fastän hon, som lig-
ger så vintervit däruppe, inte kan se
hur den trevna, röda gården smyckat
sig för hennes skull, hur ängar och löv
och vatten glittra och lysa och hur
sommarglatt cch helgdagsfint allting är,
är hon likväl med — att osynlig över
allting vilar välsignelsen av ett par dar-
rande händer.
Och solen börjar att sjunka mot den
blå kransen av berg, långa strimmor
falla snett genom björkarna kring den
röda gården. Stegen gå ej så ofta som
förut i trappan upp till vindskammaren,
hon, födelsedagsbarnet däruppe, ?måste
ha ro.
Endast ett par av hennes döttrar, re-
dan åldrade bondhustrur med lugna,
blida pannor, ha stannat kvar hos hen-
ne, och de utbyta då och då ett däm-
pat ord eller en blick av förståelse.
Hon är inte riktigt vid sig längre,
den gamla. Dagen har varit tröttande
för henne, hon har ansträngt sig för att
följa med i det närvarande, men nu or-
kar hon inte längre.
Men hon känner inte skuggorna som
dala. Hennes själ har flytt tillbaka till
det förflutna, hon är i sin krafts dag,
mitt uppe i det bråda arbetet för hus
och hem. Milda händer måste plötsligt
lägga sig lugnande på hennes skuldror,
ty hon vill upp ur sängen, ut ’ till de
många plikter, som vänta henne.
Hon är inte längre den lilla vintervita
gumman, som förlamade ben binda vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
