Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 HERTHA
möjligheten att iå till stånd vackra och
smakfulla paramenta med enk!a medel,
och många besökande fingo helt visst
klart för sig, att ett vackert linneantepen-
dium med enkelt broderi är en idealisk
prydnad för en landskyrkas altare.
På samma sätt användes den redan un-
der medeltiden brukade genvägen att låta
ett vackert stoff ensamt tala utan kost-
bara broderier eller att åstadkomma en
fin effekt med ett stycke annat stoff i kors,
längdslå eller annan dekorering.
På de relativt många beställda kyrko-
skrudarna kan man med glädje se, att
önskan att få konstnärliga inventarier i
kyrkorna ånyo gör sig gällande. Det
samma kan också sägas om den andra
huvudgrenen av Liciums verksamhet —
heraldiken. Här har även Bondetåget
spelat en viktig roll. Bondetågsstan-
daren hade i stor utsträckning utgått
från Licium, och utställningen erbjöd
här ett studium av särskilt intresse. De
voro ofta synnerligen lyckade. I Me-
delpadsböndernas standar gav Sofia Gis-
berg i den blå bakgrunden, mot vilken
de tre strömmarna i rött och silver klart
avtecknade sig, något av landskapets
egen festligt blå färgton i dess korta
sommars gryning.
Det vita standar med svartbruna app-
likationer, som Gustaf Ankarcrona kom-
ponerat åt dalkarlarna, hade en under-
lig samklang med dalallmogens färgkäns-
la, som åtminstone i de estetiskt högst
stående sockendräkterna endast velat ve-
ta av samma sällsamt bleka svarta färg
mot det vita linnet, när det firades verk-
lig högtid. Av god dekorativ verkan
var Rut Hallbergs Skarastandar med det
svarta och gula, väl tecknade lejonet.
Handelsföreningar, sångarförbund, seg-
laresällskap och högskolor hade även
vänt sig till Licium för att få fanor och
standar, och alla kunna lyckönskas till
resultatet. Bland konstnärerna märkas
utom de nämnda Eivor Hedvall och An-
na Ankarcrona.
Utom heraldik och kyrklig konst bjöd
utställningen även hemkonst, inrymd i en
särskild sal. Den kunde fordra ett särskilt
kapitel, men utrymmet medger det ej, och
denna del av utställningen var ej så
epokgörande som de förut berörda. Hel-
mer Osslunds Torne Träsk, vävd i go-
beläng, känd förut i oljemålning, lyste
upp rummet, som var lika utsökt väl
arrangerat som de övriga salarna. En
vacker bonad hade Eva Jancke, Lotten
Zeinewoldt gardiner och mattor, medan
Annie Frykholm, här som alltid, höjde
sig över mängden i sina gardiner, kud-
dar och vävnader. Anna Ankarcrona,
Anna Stina Murray och flera av de för-
ut nämnda bidrogo till den rika och
smakfulla samlingen.
I ett rum innanför satt en flicka vid
en haute-lissevävstol, ökande det intryck
av liv och hem, som arrangörerna fått
fram bland vårblommor och björklöv.
Liciumutställningen har här blivit
alltför knapphändigt avhandlad. Den
har som sagt varit epokgörande, och
man kan endast djupt beklaga, att dess
varaktighet blev så kort och att den (vil-
ket ju är naturligt) är något så sällan
återkommande. En så<dan utställning
är ett kraftigt medel att verka höjande
på det allmänna betraktelsesättet och
även för dem, som ej kunna nå källan,
visa de ideal, som de böra sträva mot,
liksom kring domernas importerade verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
