Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 HERTHA
konservdosor för att smugglas igenom till
Ryssland, beslagtagna. Vi behövde knap-
past extrablad, ty alla nyheterna servera-
des kryddade på Scheffelhaus till frukost,
middag och kväll.
En skön morgon satte “Käthe" fram
frukostbrickan i pergolan med budskapet:
"England macht mit!" I den stun-
den kände man sig nästan helt tysk.
Men inne i “Ritters" välvda gamla
matsal hade den myndiga uppasserskan
tidigare en kväll slängt fram ett av de
första krigsbudskapen med ett: "Esgiebt
eine grosse Schweinerei — es giebt
einen Weltkrieg!“
Dagarna gingo, underbara sommarda-
gar med sol och all naturens frid i de
stora skogarna, över de blåa höjderna
kring Heidelberg. På Scheffelhaus voro
vi de enda gästerna, förutom en inkvar-
terad lantvärnsman, som i all gemytlig-
het upptagits som familjemedlem av värd-
folket.
Inte sågo vi heller några främlingar
längre på Heidelbergs gator. Blott en
ensam amerikan på kafé Krall, som på
den mest utdragna amerikanska bittert
beklagade sig för värden över sin ofri-
villiga fångenskap.
Och inte ett meddelande hemifrån!
Allt avskuret, allt avstannat. Endast dessa
oändliga tåg av soldater, som gingo, gingo
och gingo, vart? Det visste de ej själva.
Det blev som ett lufttomt rum, det
var som kvävning, som fysisk smärta.
Så äntligen möjligheten att resa! Men
bara till Mannheim, för att få nödiga
papper från svenska konsulatet, förklarade
man på Heidelbergs "Bezirksamt“. Och
dit ville vi minst av allt, vi hade sett till-
räckligt om mannheimarnas främlingsfient-
lighet i tidningarna — och passagen över
Rheinbrücke hade vi i färskt minne.
Till Mannheim kommo vi emellertid
på "Kleinbahn“, statsbanornas tåg gingo
alltjämt inte.
På svenska konsulatet satt en ung man,
som befanns vara svensk men som inte
ansåg sig kunna intyga, att v i voro sven-
skor. Telegrafering till svenska legatio-
nen i Berlin, en hel dags uppehåll, änt-
ligen intyg från konsuln att vi voro
svenska undersåtar och så i väg från
Mannheim, där vi haft den utsökta er-
farenheten att förföljas av en alltjämt
växande skara gatungar, som i foster-
ländsk harm titulerade oss "Spionen".
På väg, norrut, mot Sverige. Det
kändes knappast som verkligt. Alla råd
om att stanna ännu några dagar, "tills
det blev bättre", förkastade vi. Åh, att
endast sitta på ett tåg mot norr.
Hamburg och över Danmark är enda
vägen, hade man sagt oss på konsulatet i
Mannheim. Samma besked hade vi fått
i Frankfurt. En tidig morgon sitta vi
således på “persontåget" från Frankfurt
med biljetter till Hamburg på fickan. Hur
långt skulle vi komma den dagen?
Vi kommo till Göttingen kl. 11 på
kvällen, efter femton timmars järnvägs-
färd. Hur många militärtåg hade vi mött
under vägen, med lövprydda vagnar
och hurrande soldater! Med någon kvarts
timmes uppehåll mellan varje gingo dessa
laster av mänskor oupphörligt — mot
väster, mot gränsen, mot de siaktningar
vi nu börja få underrättelse om.
Det var beundran och respekt, som
dessa män ingåvo. Det lugna, fasta ut-
trycket, den starka tillförsikten, ordningen,
precisionen av det hela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
