Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 299
en kvinnlig representant, Sigrid Hjertén-
Griinewald. Hon skulle här förbigåtts,
om ej den omständigheten, att hon för-
fogade över en hel vägg, kunde ha givit
det för expressionisterna sorgliga skenet
att hon hör till deras bättre förmågor.
Jämfört med Waldemar Bechtejeffs liktåg
i ryska avdelningen eller, för att ta en
kvinna, Mariana Werefkins arbeten, äro ju
våra- expressionister svaga. Men Isaak
Grünewalds porträtt av fru M. och några
av Nils v. Dardels porträtt eller gatubil-
der visa hur långt den ultramoderna kons-
ten hos oss verkligen hunnit och en be-
traktare stämplar instinktivt Sigrid Grüne-
walds arbeten som osjälvständiga, tämligen
illa utförda repliker av den obehärskade,
ännu icke genomarbetade delen av hen-
nes mans produktion.
Bland våra skulptriser saknades tyvärr
det främsta namnet, Sigrid Blomberg,
och likväl gjorde Svenska konstnärin-
nors skulpturutställning ett mycket starkt
intryck. Här träffade man Ruth Milles’, Ag-
nes Frumeries, Ida Mattons, Gerda Sprin-
chorns och Alice Nordins vackra och
välbekanta arbeten. Caroline Bruce, Ida
Thoresen, Runa Hübe och Anna Troili-
Petterson bidrogo att stärka intrycket att
de kvinnliga konstnärerna lämna ett kraf-
tigt bidrag till den unga svenska skulptur,
vars födelsestund vi nu uppleva. Hjördis
Nordin-Tengbom, som tillika med Aina
Wallberg utställde ute i salarna, bekräftar
detta, men framför allt ett av den svenska
utställningens utsöktaste föremål, som dock
ej fanns i konstavdelningen: Handarbetets
Vänner hade varit lyckliga nog att för sin
kyrksal förvärva Ellen Roosvals förslag till
korskrankskrön, såväl det på Kyrklig konst
förut utställda som ett nytt, i år utarbetat
förslag. Mellan de båda förslagen ligga
två år, som rymma en hastig utveckling,
mot större slutenhet, kraft och uttrycks-
fullhet.
Byggande vidare på den från antik och
medeltid överlämnade, men av renässan-
sen glömda tradition, som gjorde så gott
som all skulptur (det gällde även sten)
polykrom, lyckas det henne, då hon med
sina skulpturanlag förenar en sällsynt ko-
loristisk begåvning, att gjuta ett fantasiens
och livfullhetens skimmer över de expres-
siva formerna och förläna dem den he-
lighet den kyrkliga konstens bästa alster
hade under dess storhetstid — medeltiden.
Med sin anatomiska och perspektiviska
kunskap kan hon även saklöst lämna rea-
lismen för uttrycksfullheten med samma
goda resultat som 11 OO-talskonstnärerna
till Tryde- och Löderupfuntarna, vilka man
kunde studera i kyrkliga utställningen.
Jag har uppehållit mig så länge vid
Ellen Roosvals arbeten, dels emedan, då
hon så gott som aldrig utställer, hon är
proportionsvis minst känd, dels och fram-
för allt emedan hon så att säga bildar
slutstenen i den utvecklingskedja, som går
från Sofie Adlersparre. Hon är kanske den
första av Sofie Adlersparres efterföljare, som
fullt obetingat kan räknas in bland våra
största konstnärer. Inför ”Paradiset” och
”Nedstigandet i dödsriket” på förslaget
från 1914 dyker Milles-salen i utställ-
ningsbyggnaden, som vi nyss lämnat, upp
för ens inre syn och man frågar sig ovill-
korligt om Saltsjöbadskyrkans skulptör är
överträffad. Svaret ligger i framtidens
sköte.
Gerda Boethius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
