Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 HERTHA
Den okända nere vid dörren hade sut-
tit tyst alla dessa långa timmar, under
vilka den sjuka ej en enda gång kom-
mit till klart medvetande. Nu började
hon tala mycket tyst och försiktigt. Hon
berättade om den sjuka kaptenen och om
allt det goda, som denna hade gjort
de fattiga där i staden. Det skulle bli
så tomt och underligt, om hon ginge
bort, hon som varit alla fattigas vän.
— För hon, som ligger här, syster,
hon är en riktig gudsängel, det är vad
hon är, bedyrade den främmande. Och
de första åren var hon alltid så inner-
ligt glad, men det blev förstås annor-
lunda, sen hon blev gift med Anders-
son.
— Har hon varit gift länge? frågade
sköterskan i slapp ton.
Kvinnan tycktes räkna på fingrarna, in-
nan hon svarade.
— Det kan väl vara en fem eller sex
år vid det här laget, sade hon sedan.
Det var året efter sen våran Gustav
dog. Han hade lungsot, stackare, och
kapten var så snäll mot oss och hjälp-
te oss på alla sätt. Gustav var så dann, så
dann i henne och låg hela dagarna och
väntade på att få höra henne komma i
trappan. Sen när han dog, satt hon
vid sängen och höll honom i hand och
han sa: ”Nu går jag nöjd över flo-
den.” Ja, det var den tiden det.
Hon suckade.
Sköterskan tyckte, att hon måste säga
något för att inte visa sig ovänlig. Men
vad skulle hon väl hitta på?
— Är både Andersson och hans hus-
tru härifrån stan? frågade hon efter
en stund.
— Nej då, Andersson, gubevars, det vet
ingen var han är ifrån, och samma
kan det också göra. Men ända från
första kvällen sprang han på armén och
jämt sa han, att ingen hade så’n makt
med djävulen som kapten Blom. Och
till henne gick han också och läste och
ba hela kvällarna ibland. Men jag ska
säga syster, att den kvällen, då Anders-
son blev omvänd, då var han då rik-
tigt befängd. Han läste och skrek, så
gubben min vart riktigt sint —- det är
tunna väggar där i huset. Men den som
var glad, det var kapten det. Hon kem
in till oss morgon därpå och sa så
här till mig: ”Fru Bergström”, sa hon,
”jag ville tala om för fru Bergström,
att det skedde en stor Guds nåd i går
kväll. Andersson har blivit Guds barn
och jag är så lycklig och glad”, sa
hon. Och det syntes då också på hen-
ne; hon va så vacker, så det lyste om
henne, och hon kysste mig, gamla skräl-
le, på båda kinderna.
— Jaså, att hon var så glad, sade
sköterskan.
— Ja, det var hon visst, försäkrade fru
Bergström, och kvällen därpå var An-
dersson där igen och läste och sjöng
värre. Men när gubben min kom hem,
så vart han fasligt arg. ”Va är det här
för tusan spektakel av Andersson?” sa
Bergström. ”Jag menar nu har karln
blivit riktigt galen.” Bergström ville
partu ge sig till att bulta i väggen, men
jag ba’n förstås att låta bli för kap-
tens skull och talte om hur det va, att
Andersson hade blivit frälst. ”Jaså, ja-
ha, det kan ju så vara det”, sa gub-
ben, ”men jag är himla arg på’n ändå”,
sa han. Se, gubben är liksom lite
ful i mun ibland, ska jag säga, så inte
vill jag tala om allt va han sa, men
till slut vände han sig mot väggen och
niolteg, och det fast Andersson höll på
likadant, så länge vi va vakna.
Den lilla kaptenen kastade sig fram
och tillbaka i bädden.
— Jag måtte väl inte störa henne, vis-
kade fru Bergström oroligt.
Hon höll sig tyst en stund, men när
den sjuka åter fallit tillbaka i sin dval-
liknande slummer, fortsatte den goda
frun sina meddelanden.
— Morgon därpå, vet syster, då kom
kapten in till oss, och jag höll rakt på
att inte känna igen henne. Flon var så
vit i ansiktet som lakanet där, och hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
