Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 H K R X H A
sarna, som ha flera laggifta män, blanda
sig icke i den brokiga hop av bengalier,
araber och singhaleser man möter på
gatorna. Skyddade av sin höga börd
och — varför icke? — av makarnas öm-
sesidiga svartsjuka, tillbringa de sina dagar
i drottninglik ensamhet, mera halvgudin-
nor än kvinnor. Jag hörde att de dyr-
kas av sina herrar och män och leva i
djup medvetenhet om att det är d e, som
spela första fiolen i den äktenskapliga
konserten.
Hur de andra stämmorna göra sig gäl-
lande, blir det starkare könets sak, och
första anledningen till detta egendomliga
förhållande var naturligtvis bristen på kvin-
nor i de högre kretsarna. De damer,
som kunna tillåta sig lyxen av flera ge-
måler, äro alla buddhister, hur föga ett
dylikt livsbejakande än stämmer med in-
nebörden av denna lära. Ty enligt
Buddha är ju livet ett ont i sig och icke-
varat det enda eftersträvansvärda.
Om jag äger något av en diktare inom
mig, brände detta något emellertid av
lust att få inblick i dessa singhalesiskors
psyke — som är det slutnaste av allt
slutet inför främlingen, det begrep jag ju.
Och dock ... Vilka sällsamma, ännu al-
drig röjda själstillstånd gives det icke på
vår jord ... I vilken underbar luft ha
ej dessa kvinnliga drivhusplantor kommit
att blomma, egendomligare än någon
orkidé och mer fulla av mystik än någon
mystikers drömmar. Man tycker att deras
saga står flätad i bananträdens kronor,
vilka utestänga solen. Träffa dem fick
jag aldrig, men jag betraktade unga
singhalesiskor av folket med en tyst und-
ran, om deras högättade systrar icke ägde
alldeles samma uttryck — något av slu-
tenheten i en skum, djup brunn, till vars
botten intet öga tränger.
Finheten i dessa unga kvinnors drag
är i regeln en sann fröjd för betraktaren,
men blickens svarta bränna har en orör-
lighet, en oförmåga av växling, ett något
— jag vet ej vad det är — som liksom
upphört att leva. Västerländska ögon
skifta tio gånger i minuten så visst som
en. Deras icke. Kanhända är det gamla
och förbrända rasers mystiskt outplånliga
kännemärke. Och ofta har jag mött det
i Indien hos män såväl som hos kvinnor.
Ty framför allt får man det intrycket, att
befolkningen är slut, utlevad, förbi, tyngd
av länge sedan gångna seklers tunga av
tankar, begrundande och odling.
Om det är luftstrecket, som gör denna
börda så svår att bära genom tusen och
åter tusen år, vet jag icke. Kanske. Ett
är dock visst. Detta är drömmens län-
der, en luft för grubbel, ej för handling,
en jord, i vars överflödande växtlighet
ingen skall plocka den blomma, som
skänker vad man kallar glädje att leva,
endast örter av hemlighetsfull och
ögonblicklig berusning, vilkas doft göm-
mer död.
Vackert är det dock därborta, bedårande
vackert, om man också skogat oändliga
sträckor för att odla te. Denna skövling
gav ett intryck av nakenhet mitt i yppig-
heten och gjorde att vägen från Colombo
till Kandi säkert förlorat mycket i skön-
het, när jag såg den sist.
Det är nu elva år sedan, men tydligt
som hade det varit i går ser jag ännu
Kandi, det ljuva, där det tempel, som
gömmer Buddhas tand, speglar sig i
dammen. Detta är en vallfartsort för
punditer, buddhistiska lärde, av alla län-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
