Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 HERTHA
sitt äktenskap i ovanligt hög grad varit
firad vid hovet. Dagboken, som hon
ända till sin flykt från Stockholm, 1810,
delvis hade i förvar, vittnar flerstädes om
denna vänskap, åt vilken den sörjande
drottningen för övrigt i en levnadsteck-
ning över sin vän efter dennas död givit
ett innerligt uttryck.
Men det starkaste vittnesbördet härom
ge dock de många breven från hertigin-
nan till grevinnan Piper, vilka numera
förvaras på det Klinckowströmska godset
Stafsund på Eckerön i Mälaren. Dessa
brev, buntade i fem tjocka kartonger, om-
fatta med små mellanrum tiden från 1774
till 1800, men därav har jag tyvärr endast
hunnit genomgå tiden till 1782. Till
någon ringa del utfylles dock denna brist
av de utdrag ur breven från 1782—88,
som finnas avtryckta i bihangen till Axel
von Fersens memoarer. Men det genom-
gångna är också på det hela taget till-
räckligt att ge en rätt levande föreställ-
ning om hertiginnans personlighet och
hennes vänskap.
Sophie Piper var född 1757 och alltså
två år äldre än vännen, och deras vän-
skap daterade sig från den tidigaste ung-
domen. Då hennes mor, riksrådinnan,
1774 hade blivit utsedd att resa till Eutin
och hämta hertig Karls unga brud till
Sverge, hade hon gjort som villkor för
sitt samtycke till resan, att hon inte skulle
behöva lämna sin ogifta dotter hemma,
och så hade Sophie fått följa med. Redan
vid första ögonkastet tyckes en svärmisk
vänskap ha uppstått dem emellan, där
dock den äldre, trots underlägsenheten i
rang, avgjort fick övertaget och hela livet
igenom tyckes ha behållit det, därvid un-
derlättad av sin officiella ställning först
som hertiginnans hovfröken och sedan
från 1786 som hennes hovmästarinna.
Hur tacksam Charlotte kände sig för
Sophies ”erfarna” ledning, ha vi starka
bevis på i hennes brev, t. ex. ett av den 6
aug. 1779, skrivet efter en längre samvaro:
”Så äro vi nu åter skilda, Gud, vad
det kostar på mig, jag hatar allt som
skiljer oss, när skall jag få återse dig?
Du har lärt mig vad det är att hålla av,
min stora ungdom skulle kanske utan din
vänskap ha åstadkommit förvillelser, ja, du
ensam har kanske återhållit mig från mång-
en dårskap, som min barnslighet i början
av min vistelse i detta land kunde ha för-
lett mig till. Ditt uppförande, dina ord,
hela din personlighet och i synnerhet din
vänskap var en stor hjälp för mig, en
liten toka, som jag var på den tiden.”
Man torde också tryggt kunna påstå,
att en sådan förbindelse som denna mel-
lan två gifta kvinnor inte skulle varat
med oförminskad styrka till livets slut,
trotsande hovlivets ytlighet och till sist
även det bittraste lidandes skräck, om icke
båda stått vida över dussinmänniskornas
nivå. Sophie Pipers rykte har naturligt-
vis lika litet som några andra gustavianska
hovdamers kunnat oskadat genomgå den
skärseld av förtal, som alla detta tidevarvs
framstående personer måste igenom, desto
mindre som just hennes vänskap med
hertiginnan gjorde henne avundad mer
än de flesta. Men det förefaller som om
man egentligen icke med sanning kunnat
tillvita henne mera än två saker: hennes
skarpa tunga och hennes kärleksförhål-
lande till Evert Taube. Vad den förra
beträffar, så var den förklarlig och för-
låtlig nog hos en så pass överlägsen be-
gåvning som hon tyckes ha varit — därav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
