Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 ! I E IT T H A
har hon, efter hennes död, den 25 juli
1782, ett resonemang, som märkligen
kompletterar hennes uttryck i dagboken,
med vilken brevet eljest fullt överenstämmer.
Deras försoning berodde ej på hans läng-
tan att återse en mor utan endast på po-
litik. Men nu efter hennes död är hans
uppförande värdigt, han har alla tänkbara
omsorger om systern, och när han talar
om modern, förefaller han vekriad (atten-
dri) — åtminstone när han har samvets-
kval. Charlotte är glad, att änkedrott-
ningen nu är borta, ty det skulle varit
gräsligt för henne att se sig bedragen;
dessutom hoppas hon nu på mera lugn
i familjen. Vad testamentet beträffar, så
förvånar det inte hertiginnan, att änke-
drottningen gett allt åt sina båda yngsta
barn, eftersom hertig Karl handlat så orätt
både i början och fortsättningen av miss-
hälligheterna.
En del småskvaller från hovet, huvud-
sakligen avsett att roa den på landet vis-
tande vännen, förekommer naturligtvis i
breven. Det rör sig ofta om besökande
utlänningar eller om diplomatiska kårens
herrar och damer, som inte sällan äro
föremål för hertiginnans odygdiga skämt
och ofta figurera i breven rätt bastant
karikerade, fast dagboken vanligen endast
nämner dem i förbigående. När det gäl-
ler särskilt hovlivets kärlekshistorier, kom-
pletteras dagboken stundom av breven,
om dessa också i allmänhet äro ord-
knappare.
Bland till hovet nyanlända damer näm-
nes fru von Nolcken (född Margareta Sofia
Kurck): ”hon är stor, väl växt och rätt
täck, men har ej uppfunnit krutet och är
lite ofin.” Efter middagen dansar hon
dagligen ryska danser ”med ett förvånan-
de behag, vilket hon eljest har föga av.”
— Så nämner hertiginnan hurusom saxiske
ministern, greve Boos, uppvaktar grevin-
nan Ribbing och beskriver hur den dum-
me holländske ministern, von der Linde,
dansar löjligt och är odräglig med sitt
sätt att utfråga alla damer. Även en an-
nan utlänning, furst Belonsenski(?), får sin
beskärda del : han har ansikte som en
elefant och en peruk med trettiosex
lockar som Lundberg; för resten verkar
han gris till följd av allt det puder à la
maréchalle, som han inte gör sig mödan
att torka bort och som gör, att han skiner
ända till öronen. På en supé hos her-
tiginnan tillsammans med grevinnan Rib-
bing och Augusta (Löwenhjelm) hade han
varit rätt stillsam av sig, troligen beroende
på lite blyghet. Hon annoterar också snart
från Drottningholm, att en ”viss person A.”,
d. v. s. samma märkliga Augusta, inte
mera döljer sin lek med furst B. ; hon
återvänder till Kina alla eftermiddagar med
några andra damer, och det är alltid sä-
kert, att ett ögonblick före eller efteråt
eller också på samma gång Belon-
senski följer med och att de återvända
tillsammans.
Även den andra av Kellgrens ”tre gra-
cer”, Augustas syster, Ulla von Höpken,
figurerar inte så sällan i breven och det
på ett för henne föga smickrande sätt. De
båda systrarna voro ju Sophies kusiner
och hade redan därigenom ett särskilt in-
tresse för henne. ”Ulla söker göra tre
erövringar, Taube, Clas Löwen och Ami-
noff — vad en sådan kvinna är föraktlig.”
”Ulla bär sig åt som en slyna, värre till
och med, ty hon är utan blygsel och
talar som om hon hade två eller tre visi-
ter på en gång.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
