Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA
granskning. Ändringar och strykningar måste
skrupulöst respekteras. Icke ett ord får till-
läggas, att tala utan koncept är sålunda för-
bjudet. Tidningar stå under sträng censur,
tidskrifter delvis likaså.
Under sådana förhållanden faller det av
sig själv, fortsätter fru Cauer, att en hel
mängd problem och socialpolitiska såväl som
politiska frågor äro uteslutna från dryftning.
Icke en darrning på pennan förråder, att
denna radikala oppositionsnatur med svårig-
het offrar sin eldsjäl på fosterlandets altare.
Liknande förordningar gälla naturligtvis i
alla krigförande länder, och med full rätt, ty
det ena barbariet passar till det andra. Vi få
därför inte låta det irritera oss, att de tryck-
saker och brev, som nå oss från stormakter-
na, förete en egendomlig samstämmighet i
tankar och uttryck (»detta oss påtvungna krig»
o. s. v.), utan med djup medkänsla för de
skrivande komma ihåg, att en militärperson
håller i pennan.
De respektlösa. Fredssträvandena pågå
oberoende av och parallellt med krigsförlop-
pen (parallella linjer mötas dessvärre aldrig).
Rosika Schwimmer, den mest energiska
av pacifister, har gjort sig mödan att resa
över Atlanten och egenhändigt överräcka åt
Europas skyddsherre, mr Wilson, ett vidlyftigt
och detaljerat förslag till fredsmäkling, vars
anda och grundsatser förtjäna det varmaste
erkännande men vars verkställande vi torde
nödgas överlämna åt änglarna i himlen. Pre-
sidenten skulle, utan att avvakta anmodan om
medling, sammankalla till Norge en kongress
av regeringsrepresentanter från klart neutrala
länder, vilken varje dag skulle tillställa de
krigförande regeringarna anbud om interven-
tion, ända tills det psykologiska ögonblicket
för den ena eller andra vore inne. Till denna
övervakningskommitté» skulle sluta sig grup-
per av enskilda män och kvinnor för att de-
battera »världens framtida organisation». Det
är här änglarna borde komma in. Vi befara
eljest uppkomsten av nya krigsorsaker.
Men visst är, att Rosika Schwimmer har
rätt i sin på det starkaste uttryckta överty-
gelse, att Europa måste gjutas om i anda
381
och former, om det vill undgå att upprepa
sin nu iråkade bankrutt, och att de personer,
som ha föranlett denna, icke synas skickade
att åvägabringa någon reformation. Ett or-
dinärt fredsslut betyder, som man vet, ut-
prickandet av de punkter på kartan, där bran-
den nästa gång skall bryta ut. Det finns
numera en del mänskor, som ha börjat trött-
na på dessa spelpartier kring diplomaternas
gröna bord. Men många äro de inte och
mäktiga ej heller. Rosika Schwimmers plan
förutsätter, att en överväldigande del av
mänskligheten en vacker morgon hade vak-
nat och sett solen med nya ögon, ur vilka
alla nattmarors skräck hade vikit bort. En
ny religion är det som tarvas och ingen
kommitté.
Om detta projekt, som nu vilar tryggt i
mr Wilsons skrivbordslåda, i något kommande
århundrade skulle framgrävas som exempel
på en framsynthetens ljusglimt från ett skumt
sekel, så är det skada, att det vanprydes av
en liten historisk tvetydighet, som vi icke
kunna låta passera oanmärkt. Bland de gan-
ska plausibla skäl, som anföras för fredskon-
gressens förläggande till Norge, förekommer
även detta, att »Norge har givit världen en
ovärderlig åskådningsundervisning vid sin
skilsmässa från Sverge, vilken visar att om
en nation verkligen inte önskar slåss, så
kan den klara de kinkigaste frågor genom
fredlig överenskommelse.» Vi fråga häpna:
varför skulle Norge ha velat slåss, och vem
skulle det ha slagits med? Var det Michel-
sen eller var det Oskar II, som fick titeln
»fredsfurste» och ett album från Haag? Vår
värderade men ofullständigt underrättade
ungerska vän borde ha låtit oss få ett par
blad med av den palmkvist hon inför all
världen räcker vår granne. Det är uteslutande
i den historiska korrekthetens intresse vi ur-
gera denna punkt.
Från England höra vi åtminstone en dris-
tig kvinnoröst, som trotsar den organiserade
opinionen (för att bruka en ministeriell term)
och påyrkar fred nu strax och utan vidare.
Det är miss N. O’Shea, uttalande sig i in-
sändare till The Common Cause. Hon
har fått ampert svar på tal av en dam, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
