Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 HERTHA
ett hjärtligt välkomnande passerade hon
förbi mig, leende, nickande och pratande,
och hamnade i någon inre region. Efter
detta avbrott arbetade jag en stund under
tystnad, men så hörde jag lätta, snabba
steg, som stannade vid mitt skrivbord.
Jag såg upp och fann, att jag hade fram-
för mig Gertrud Adelborg, byråns före-
ståndarinna. Hon var ej en absolut främ-
ling för mig, ty jag hade sammanträffat
med henne vid uppgörelsen om platsen.
Hur väl minns jag henne icke, där hon
stod, lång och smärt, kväkaraktigt enkelt
men prydligi och smakfullt klädd, med
beslutsamhet, koncentration och en smula
stränghet över dragen. Hon önskade mig
ett kort och energiskt välkommen och
försvann lika hastigt som hon kommit·
ja, där satt jag nu i min åtrådda miljö ’
omgiven av obekanta överlägsna individer’
och det kan inte nekas, att jag kände
mig åtskilligt bortkommen och vimmel-
kantig. Jag försökte emellertid att sätta
mig in i mitt arbete, och hur det var
blev klockan 1, och då kom en be-
friande paus i form av frukostrast. En
kvinnlig tjänsteande anmälde, att teet var
serverat, och så tågade vi alla in icke
— som jag först trodde — i ett för ända-
målet reserverat rum, utan i en liten tam-
bur, som ej hörde till entréen och vars
väggar på ett artistiskt sätt smyckades av
våra ytterkläder. Mitt på golvet stod ett
runt bord av synnerligen små dimensio-
ner, och kring detta bord slogo vi oss
ned. Vi hade knappt hunnit sätta oss,
då en elegant och leende dam inträdde
hälsande på alla med några älskvärda ord
och förklarade, att hon ämnade deltaga
i tedrickningen. Jag fick veta, att det
var Sigrid Ulrich, sekreterare och styrel-
semedlem i Fredrika-Bremer-Förbundet,
och en rysning av respekt genomilade
mig. Även hon slog sig ned — som
man vet är ett runt bord liksom gjort
av kautschuk, det kan rymma hur många
personer som hälst. Så utspann sig ett
livligt samtal, vilket jag, novisen, åhörde
med girig och vördnadsfull uppmärksam-
het. Tyvärr rörde det sig delvis om äm-
nen, vilka jag ej hade en aning om, men
det jag förstod var lärorikt, och jag gömde
det i mitt hungrande och tacksamma sinne.
Jag kastade en blick på Elin Rosén för
att se, om hon var lika gripen som jag
-— hon var mig ju närmast i ålder —
men i stället upptäckte jag i hennes an-
sikte något, som tydde på oppositions-
lusta och kritik. Jag häpnade ett ögon-
blick men försjönk åter i lyssnande.
Men allting har ett slut — ledsamt nog
även en trevlig frukost — och snart fann
jag mig äter sittande vid mitt skrivbord.
Och framför mig låg en tidrymd av
trenne arbetstimmar, som tycktes mig oänd-
liga och oöverkomliga. Omkring mig
rådde ett oavbrutet surr. Till platsförmed-
lingen flöt en jämn ström av människor,
och i telefonerna talade Gertrud Adelborg
och Sigrid Ulrich om de mest olikartade
och förunderliga saker såsom barnavård,
barnmorskeutbildning, trädgårdsskötsel,
hönsskötsel, sömnadskurser, bokbinderi-
kurser, m. m. m. m. Men så hörde jag-
plötsligt en ny stämma vid en av telefo-
nerna, och stämman sade i klagande ton :
”Snälla faktorn, jag väntar på korrekturet,
så jag tror att jag väntar ihjäl mig”. Och
den, som stämman tillhörde, visade βίο-
ι dörröppningen och nalkades mitt skriv-
bord i sällskap med en annan person.
Ack, Lotten Dahlgren och Klara Johanson!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
