Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 HERTHA
ur hufvudet på den intet ont anande och
man gav ett ytterst otillfredsställande och
dunkelt svar.
Vid Gertrud Adelborgs sida stod sedan
år 1885 Sigrid Ulrich, först som biträde
å byrån, sedan i egenskap av sekreterare
och medlem av förbundets styrelse. Varmt
intresserad för förbundets strävanden och
osjälviskt offrande tid och krafter för saken,
blev hon snart Gertrud Adelborgs högra
hand och i allt, som rörde förbundet,
hennes förtrogna. Gertrud Adelborg gav
omedvetet en vacker karakteristik av Sig-
rid Ulrich, då hon vid ett tillfälle yttrade:
”jag känner få personer, som sitta inne
med en så omutlig sanningskärlek som
Sigrid Ulrich, och jag vet ingen, som
säger sanningen så behagligt som hon.”
Sanningssägande och behaglig på en gång
— det är ju att förena tvänne motsatta
poler, och det underverket åstadkommer
Sigrid Ulrich.
Till dem, som tidigt fästes vid byrån>
hörde även Theresa Geijer — redan 1886
anställdes hon där och utsågs till före-
ståndarinna för platsförmedlingen. Out-
tröttlig var hennes strävan att skaffa sina
medmänniskor sysselsättning och alltid
vänlig och gladlynt utgjorde hon ett sär-
deles upplivande element på byrån. Jag
tror mig kunna påstå, att jag aldrig sett
Theresa Geijer vid dåligt humör, och om
hur många kan man säga det?
jag är rädd, att jag ej efterlämnat samma
goda intryck hos Ulla Hammarsköld som
hon hos mig. Man får komma ihåg att
det var hon som ledde mina första stapp-
lande steg på den sociala vägen, och det
gjorde hon med outtömligt tålamod. Vad
hon egentligen tänkte om mig, fick jag
aldrig riktigt klart för mig — hon var
så taktfull —, men vad jag vet är, att en
finare och själfullare person har jag säl-
lan mött i livet.
Elin Rosén ja! Aldrig har jag väl tytt
ett ansiktsuttryck så rätt, som när jag under
min första byrådags frukost tyckte mig
läsa oppositionslusta och kritik i hennes
drag. Hon kunde se ut som personifika-
tionen av båda, när hon kom riktigt i
tagen, och jag tror sannerligen, att även
håret reste sig på ända. Ibland rådde
också inne på platsförmedlingen ett till-
stånd, som ej kan betecknas som annat
än full anarki. Men rättvis vill jag vara,
och därför måste jag säga, att en pålit-
ligare arbetskamrat och en trofastare vän
får man leta efter.
Dagnys redaktör och redaktionssekrete-
rare hörde ju strängt taget icke till byrån,
och hälst skulle jag vilja förbigå dem
med en vältalig tystnad. För dem finnas
nämligen icke ord nog starka och nog
sägande. För att något lätta mitt över-
fulla hjärta vill jag emellertid antyda, att
Lotten Dahlgren stod för mig som inkar-
nationen av kvickhet, humor och godhet
och att K. J. syntes mig vara den spiri-
tuellaste, originellaste och oformellaste in-
divid, som denna jord hade lyckan att
trampas av.
Om arbetet på byrån och vad som där
uträttats såväl i kvalitativt som kvantitativt
hänseende skulle det kunna skrivas voly-
mer, men då detta ämne kommer att be-
röras i en annan artikel i detta häfte, vill
jag ej närmare inlåta mig därpå. Några
ord känner jag mig likväl manad att säga.
I den festskrift, som utgavs med anled-
ning av Fredrika-Bremer-Förbundets tio-
årsjubileum, har Hans Hildebrand skrivit
om förbundets första årtionde. Han säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
