Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 I I EUX I I A
fram klarare dag för dag. Trots det
ogunstiga läget är Tagore övertygad att
lösningen är närmast då svårigheterna äro
som störst.
Det största, varöver denna tidsålder
kan vara stolt, är födelsen av människan
i det mänskliga medvetandet. Hennes
vagga var icke i ordning, hon är född i
armod, hennes barndom är vårdslösad i
ett stall vid vägen, föraktad av rikedom
och makt. Men dagen för hennes triumf
närmar sig. Hon väntar på sina diktare
och ’profeter, på skaran av enkla arbetare,
och de skola icke försumma sig. Om
blott ropet på mänsklighet ihärdigt håller
i sig, så kan den högre naturen i män-
niskan icke annat än svara. Hon skall
plötsligt erinra sig, att det förfärligaste av
alla självmord är att döda den högsta
sanningen inom sig. Då nationell egen-
kärlek, rashat och handelsegennytta börja
visa sina fula utväxter i allra högsta flor
då kommer tiden för mänskligheten att
erkänna, att dess frälsning icke ligger i
politiska organisationer, icke i utbredda
handelsförbindelser, icke i något social-
systems mekaniska inrättningar, utan i en
djupare medvetandets befrielse till kärlek
i förkroppsligandet av Gud i människan.
Skall den indiske siaren få rätt? Be-
svaras icke redan ropen på mänsklighet
jorden runt, om ock svagt? Och när en
dag krigsyran är förbi och ångern och
förkrosselsen är det största från krigets
alla bloddränkta valplatser hemförda bytet,
skall ej då detta rop höras mäktigare och
finna gensvar i miljoner förr stumt slutna
själar, skall ej då fosterlandskänslan inne-
fatta världsborgardöme?
Men att leva i en tid som denna, då
omdaningens långa preludier snart höra
till det utspelade och själva det maje-
stätiska tonverket skall börja utföras, inne-
bär en sådan summa av fördjupat livsin-
tresse, att man understundom kring nuets
många martyrer snarare urskiljer glorian
om pannan än förödelsens styggelse vid
deras fötter och mordvapnen runt om-
kring.
Hs
Skall det månne kunna räknas bland
utopierna, om man till hälften väntar, att
de europeiska samfundens blick på kvin-
nan från och med denna utrannsakelsens
stormtid skall ha skärpts och vidgats på
ett sätt, som från kvinnlig tillvaro änt-
ligen tar bort den oförskyllda föröd-
mjukelsens stigma?
En bild av den smått tilltagna och
jordbundna kvinnosjälen tjusade en gång
Georg Brandes i högsta grad. I Ander-
sens ”Herdinnan och sotaren” finner
Brandes kvinnosjälen uppfattad och åter-
given med en sådan fyllig genialitet, att
hans beundran för diktaren endast kan
uttryckas med Superlativen Vi minnas
kanske alla, hur sotaren frågade den lilla
herdinnan, om hon hade mod att följa
honom ut i världen, fast vägen dit gick
genom kakelugnen, rören och pipan.
Herdinnan tyckte ju det såg svart ut,
men följde honom dock den besvärliga
vägen genom natt och mörker ända till
skorstenskransen.
”Himlen med alle sine Stjerner var oven
over, og alle Byens Tage neden under;
de saa’ saa vidt omkring, saa langt ud i
Verden; den stakkels Hyrdinde havde
aldrig tænkt sig det saaledes; hun lagde
sit Hoved op til sin Skorstensfejer og
saa græd hun. ’Det er altfor meget!’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
