Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 441
inâtgâendet, begränsningen, paradoxen,
tystnaden, döden, korset. Ellen Key har
sagt mycket vackert om tystnaden, men
sällan låter hon oss höra tystnaden själv.
Hon njuter själv av att dra i härnad mot
"den avblomstrade kristendomen". Hon
tror så bergfast på “Framtiden". Hon
mäter inte den redan förverkligade histo-
rien efter topparnas himmelshöjd och av-
grundernas djup, hon mäter framåt i
längdriktning och fröjdar sig åt synen av
valvets vidder, medan hon vandrar vägen
fram. “Min Gud är visserligen en
nebulösa", säger hon, "men han skall
med visshet varda en Gud".
Om jag icke visste, att “kristendomens"
farligaste fiender alltid varit — namn-
kristna, så skulle jag ändå inte tro stort
om Ellen Keys nedrivarmakt därvidlag
"Hennes hjärta är större än Gud", me-
nar hon. Detta medgivande förråder, att
den svagaste punkten i Ellen Keys reli-
gion just är — medelpunkten.
“Det viktigaste är icke vilken livså-
skådning vi omfatta — utan att vi ha
troskraft nog att omfatta en livsåskåd-
ning, handlingskraft för att i livet förverk-
liga den", säger Ellen Key. Och däri kan
den instämma, som tror, att "Gud är större
än vårt hjärta och vet allt". Hon är i sin
nebulosatro mera äktareligiösän många, som
bekänna sig till en långt mera djup, paradox-
al och plastisk tro än hennes. Mera än de
flesta har Ellen Key det mod, som kommer
av tro. Hon är aldrig rädd om sitt eget
skinn och alltid vaken att praktiskt gripa in
— i det avseendet är hon företagsamhetens
människa, ej drömmens. Att hon står
levande, modig och glad in i ålderdomen
utan att ha låtit sig skambitas av all den
gemena smuts, som man överöst henne
med — det är en av de vackraste ytt-
ringarna av hennes livstro. Har hon
nått lika högt över rökelsen som över
glåporden — då har hon mäktat ännu
mer. Då är humorn hennes.
Med Ellen Keys livstro sammanhänger
hennes tro på barnet, som hon a priori
räknar till "Framtiden". Kärleken har
givit henne mycken klarsyn därvidlag,
ännu mera klarsyn än blindhet. Och
boken om Barnets århundrade är ett
urkraftigt Vak upp för all tanke- och hjärte-
slö "uppfostran". Men bättre än barnen
känner hon kvinnorna: i närvarande stund
vet jag ingen som så innerligt ser kvin-
nosaken i hela människosammanhanget
som Ellen Key. —
Den som skriver dessa rader såg och
hörde Ellen Key första gången för många
år sedan, då hon i Göteborg höll sitt
föredrag över Levnadskonst (Malwida v.
Meysenbug). Jag hade varit i oerhörd
spänning “att höra Ellen Key“
och hade nära nog bespetsat mig
på att skåda henne som gud eller
djävul — till hänförelse eller brin-
nande harm. Den gången blev jag
mycket “skuffet". Och när jag föl-
jande dag personligen sammanträffade
med Ellen Key — i en atmosfär, som
eljest var idel beundran — och föredra-
get bragtes på tal oss emellan, utbrast
jag i svårtillkämpad, ohövlig och tårögd
ärlighet: "Jag kunde inte tycka om det
där föredraget". — "Kära barn, man
tycker så olika", sade Ellen Key. Och
så började hon moderligt och vänligt
tala om andra saker med det frusna, en-
samma lärarinnebarnet, förstod dess buttra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
