Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Helenadagen på Runsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Så förtjusande vackert! utropade några unga flickor, där de, ystra som fågelungar, svärmade kring i det gröna gräset.
– Olympiskt! bedyrade en af ungherrarne, en klassisk magister Angelstadius, som kände Grekland bättre än Åbo.
– Nej se, hvad är det? ropade plötsligt tygskrifvaren Godtschalk och pekade mot en kulle på afstånd. Allas blickar riktades ditåt, och man såg öfverst på kullen gestalten af en hvitklädd flicka afteckna sig mot den blå luften bakom henne. Denna tafla med himlen till fond och jorden till förgrund var så hänförande skön, att ett ofrivilligt utrop af beundran hördes från åskådarne.
– Det är Dafne, som vallar sina får på Runsala, skrek en sirlig rådhusnotarie Skogsman, som läst sina herdakväden.
– Säg Saffo, som störtar sig från klippan, rättade honom den klassiske magister Angelstadius.
– Eller Calypso på sin ö! inföll studenten von Fagersdorf, som tog privata kollegier i Odyssén för professor Petter Filenius.
– För all del, akten er att blifva förvandlade! skrattade den unga professorskan Stenman, som också läst Odyssén på grekiska, hvilket den tiden var mindre sällsynt än nu.
En lång, ytterst mager herre, en mumie, hos hvilken lärdomen tycktes hafva förvandlat alla muskier till pergament och allt blod till bokdamm, närmade sig i detta ögonblick på gångstigen, aflyftade från hjässan sin oformligt stora peruk, såsom ville han låta solen beundra bostaden för så mycken visdom, aftorkade en svettdroppe, sista återstoden af dödlig svaghet, och vände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
