Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Helenadagen på Runsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och vackra flickor tager han i hand,
förtroligt dem tilltalar:
och du är min och jag är din,
så länge leken varar.
Orden flickor och gossar byttes om efter behof.
Efter danslekarna omväxlade spring- och bollekar med gungning och pantlekar. Ungdomen visade en skicklighet och en vighet, som var de äldres förtjusning. Man kunde icke tänka sig en sällsammare kontrast, än den stela konvenansen i sällskapslifvet inom hus och denna obundna frihet på en grön gräsplan. Det tycktes som kände man ett behof att engång låta naturen och ungdomen uttaga sin förnekade rätt. Äfven de gamla kunde ännu vara barn, och barnen hade frihet att vara unga.
Nu hvilade man ett ögonblick, för att äta sötost med hallonsylt, hvilken landtliga och delikata undfägnad nu för tiden kommit ur bruk, men då var lika allmän sommartid, som en nyare tids à la glace. Därefter fortsatte man med hök och dufva, balanseringar med stång, hoppningar öfver svängrep samt slutligen änklek.
– Eva! hördes om en stund fru Merthens stämma i löfsalarna.
Eva stod ej att finna. Man hade sett henne utdela läckerheter från middagsbordet åt trumslagaren Mikku vid båtarna. Därefter hade hon gått till skogen. Hon kunde vara ystrare än någon i en uppsluppen lek och nästa ögonblick försvinna på ensliga vandringar. Det var som hade hon sökt något – sökt något i hela sitt lif.
Underrättelsen var icke välkommen, ty svarta åskmoln uppstego vid horisonten. Medan aftonmåltiden, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
