Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Diakonus Elg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 HERTIGINNAN AF FINLAND
väg bort ur lifrot, skall kanhända en ängel hejda mig
på den stupande branten och ropa till Herren: dit hon
går, har hon gått för att frälsa sin käraste skatt! Men
hon.., hon, den unga, den fagra, som bär Guds beläte
i sina klara ögon.., hon, som har framför sig en lång,
lång väg genom detta lif... henne måste ni bärga, ma-
gister. .. ni, som bärgat så många till kropp och själ,
bärga nu henne, henne!
- ilvad vill ni att jag skall göra? yttrade dia-
konna med on’ lätt skymt af otålighet.
Valborg beherskade sig. Hon var tillräckligt kvinna,
för att nalkas den afgörande punkten med en fältherres
skicklighet.
- Förstår magistern mig icke? frågade hon mccl
låtsad förundran.
- Nej, var det korta svaret.
- Det var likväl en tid, när magistern kanske
bättte förstod det. Hon har sedan varit ert skriftebarn.
Ni kan se tvärt igenom henne. Ni känner bättre än
far och mor allt hvad där rör sig i hennes innersta,
ondt eller godt. Och ni vet, att hon har er ~...
Diakonus gick till oljelampan, som brann med
tynande veke, putsade veken och teg.
- Vid hennes år - fortfor Valborg, djärf af hans
tystnad - är man uppriktig. För mig har hon aldrig
dolt något, och i går sade hon till mig: han har icke
begärt mig, och jag är icke värd en så stor lycka som
att blifva hans hustru. Mon om jag finge välja den
bäsfle och renaste som jag känner pi jorden, så skulle
jag säga till honom: tag mig, lär mig att blifra ödmjuk
och godt
Diakonus Elg fortfor att tiga. Hans vanliga blida
lugn hade öfvergifvit honom. Han gick med hastiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
