Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Höstmarknaden i Åbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOSTMAI{KNADEN I ABO 127
och de förnämste af borgerskapet samt begåfvo sig den
antågande fienden till mötes vid Pemar Vista. Dåvarande
kyrkoherden i finska församlingen, teologie professoren
doktor Johan Wallenius förde ordet och anhöll hos
kommenderande generalen om mildhet och förskoning för
Finlands hufvudstad. Keith var en ädel fiende; Åbo
lärde snart känna den man som nn skulle beherska det.
Han lugnade deputationen med den försäkran att intet
ondt skulle vederfaras staden och dess invånare, endast
de fredligt och villigt gingo honom tillhanda i hvad på
dem ankom. De utskickade återvände med lättade
hjärtan och fulle af aktning för den fientlige fältherrens
humana bemötande.
Dock - det är tid att återvända till den unga
flykting, hvilken vi lämnade i en nästan sjunkande båt
på Åura å, där hon, som ville kvarblifva, rycktes med
pa flykten, medan de som ville fly blefvo mot sin önskan
och afsikt tvungne att stanna.
Ström och åror framdrefvo båten hastigt utför ån.
Båten var öfverlastad med folk, dess reling höjde sig
knappt en tum öfver floden och intog vatten vid minsta
krängning. Lifsfaran var så ögonskenlig, att äfven desse
förvirrade flyktingar öfverlade, om icke fångenskapen
dock vore bättre, än att räddningslöst drunkna. Men
ännu hörde man ropen och såg folkvimlet; man inbillade
sig, att fientlige ryttare sprängde fram långs stränderna
och uppfångade flyktingar. Ingenstädes var rådligt att
landstiga; man fortfor att ro och att ösa med hattarna
ut det inträngande vattnet.
Femtio båtar styrde samma väg. Ändtligen för-
svunno staden och dess folkrörelse för de flyendes
blickar, det blef tyst kring stränderna, man närmade sig
Runsala, några vågade landstiga där, och Eva Merthen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
