Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meteorstensfallet vid Hessle den 1 januari 1869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De små meteorstenar (de minsta vägde endast 0,07 gr. men voro dock helt och hållet
omgifna med en svart skorpa), som föllo i samma trakt, som kolpulvret, äro i allmänhet
alldeles afrundade och från alla sidor omgifna af en svart, matt, ofta liksom svamplik skorpa.
Stundom aro de dock mera skarpkantiga, omgifna af en tunnare, mindre fullständig och
tydligen sednare bildad skorpa, någongång sönderbrutna, så att en frisk brottyta blir synlig,
i vilken dock här och der är liksom rökig, och dessutom omgifves emot den svarta brottytan
af en något invikt, svart kant. Äfven denna brottyta är således tydligen bildad före
stenens nedfallande. De jernpartiklar, som visa sig på ytan af de små stenarne, äro i
allmänhet alldeles blanka och ooxiderade, hvilket tyckes antyda, att stenen varit upphettad
i en reducerande atmosfer. Jag vore till och med mycket benägen att antaga, att den
svarta färg, som utmärker meteorstenarnes skorpa, direkt förorsakas af ett svart kolpigment,
härrörande från det kolpulver, som sannolikt oftast åtföljer meteoriterna, och som genom
sin förbränning förorsakar det genom direkt glödgning af sjelfva meteoriten oförklarliga
eldfenomen, af hvilket hithörande märkvärdiga företeelser oftast beledsagas. Direkte har
jag dock ej lyckats ådagalägga detta, ehuru såväl Lindströms undersökningar af hufvudmassan,
som mina af den efter afdrifning med fluorvätesvafvelsyra qvarblifna resten, visat,
att sjelfva meteorstenarne verkligen innehålla spår till kol och förmodligen äfven till kolväten.
Möjligt är, att ett dylikt pulver ofta, kanske alltid, åtföljer meteoriterna, ehuru det
oftast förbrinner innan nedfallandet, och äfven eljest endast i den händelse, att meteoritfallet
äger rum på snöbetäckt mark, kan blifva märkbart.
Äfven de större meteorstenarne voro, såsom ofvanföre nämndes, oftast alldeles hela
och oskadade af fallet, samt i så fall från alla sidor betäckta med en mer eller mindre
fullständig, till beskaffenhet mycket vexlande skorpa. På många stenar kunde man tydligen
urskilja ända till fyra olika slag deraf, hvilka tydligen genom sitt utseende gåfvo
tillkänna, att de bildat sig efter flere olika successiva explosioner. Den äldsta, först bildade
skorpan är tjock, matt och betäcker de mest afrundade delarne af stenarne. Derpå komma
nyare brottytor med skarpare kanter och en svart men mindre tjock skorpa, så brottytor
endast betäckta med en tunn, brun, glänsande hinna, så slutligen brottytor, vid hvilka
den gråa grundmassan med sina olika beståndsdelar tydligen kan urskiljas, ehuru dess
gråhvita färg här är svagt nedsotad och de insprängda kulorna betäckta med en tunn,
genomskinlig glacyr. Liksom vid de smärre stenarne är den äldre brottytan ofta nedvikt
öfver den nyare — någongång så fullständigt, att, såsom fig. 5 utvisar, för densamma endast
en obetydlig, rundad, insänkt fläck återstår. Möjligen hade här tvenne stenar, under sin
bana i jordatmosferen, varit i direkt beröring med hvarandra, och derigenom på beröringsstället
skyddat hvarandra för värmens inverkan. Om någon sten med frisk brottyta träffades,
fann man ofta i dess omedelbara närhet det saknade fragmentet, hvilket visar, att
några alldeles friska, i luften bildade brottytor icke förekommit och att derföre någon söndersprängning
af den endast föga uppvärmda meteoriten icke ägt rum omedelbart före fallet.
Förmodligen ägde den upphettningen, genom hvilken den svarta skorpan bildades, rum under
de få ögonblick meteoriten med kosmisk hastighet passerade jordatmosferens öfra lager,
och till följd af denna hastighet liksom släpade med sig en i jemförelse med meteoriten
betydlig massa förtätad och härigenom äfven starkt upphettad luft. Denna upphettning
har tydligen varit ganska stark, då jernoxidul-talk-silikaterna smultit, men varat så kort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
