Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klandra kvinnorna, därför att de äro lata och låta männen
träla för sig. Det är dock Maria som utsäger denna
kritik, själv är hon alltså tydligen fri från nämnda fel.
De fantastiska dragen i studenternas uppträdande vittna
att Strindberg ej hade lätt att genomföra en ren
verklighetsskildring. Ett par liknelser röja målaröga och vana
vid målarspråk: han talar om »van Dyckbruna moln med
Neapelgula kanter». Stilen är intrycksrik, snabb, med
långa meningar, vilkas många korta satser äro förbundna
medels tankstreck. Liknande är satsbyggnaden i vissa
Strindbergs ungdomsbrev till kusinen Oskar. För övrigt
präglas roman fragmentet av den både friskt och nervöst
muntra ton som utmärker Strindbergs ett par år senare
skrivna skärgårdsskildringar och för övrigt flertalet av
hans ungdomsböcker.
På sensommaren återvände han utfattig och husvill
till Uppsala [1]. Men på hösten uppfördes Den
Fredlöse å Dramatiska Teatern. Stycket tycks ej ha
vunnit någon stor framgång hos allmänheten; Ny Illustrerad
Tidning till exempel fann däri endast »bland
mycken pomp och ståt, som framför allt
förefaller ihålig, åtskilliga drag av sann poesi» samt
betecknade karaktärsteckningen som töcknig och
inkonsekvent. Men det skaffade Strindberg sympati och hjälp
från det håll han minst kunde väntat. Kungen, Karl XV,
lät uppkalla den unge författaren till sig, berömde
stycket och anslog ett underhåll ur sin enskilda kassa till
hans akademiska studier. Detta kom i läglig tid. Nu gällde
det att återupptaga studierna på allvar. Fliten fanns kvar,
men lusten att reta lärarne också. Strindberg tog på hösten
lektioner av en docent i statskunskap, K. M. Thordén.
Då han önskade skolka en lektion för att vara med på
premiären av sitt stycke, svarade docenten att han i alla
fall ville hava betalt för lektionen. Strindberg, som den
tiden knappt ägde ett öre, svarade morskt att det aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
