Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom att taga en religiös reformator till hjälte fick
Strindberg osökt tillfälle att giva luft åt sin egen
revolutionärt radikala religiositet. Dock krävde den ännu
mera luft än så. Därför satte han vid Olofs, omdanarens,
sida Gert bokpräntare, omvälvaren, närmare bestämt
vederdöparen och kommunisten. Gert är alltså ej blott
en religiös utan ock en samhällig revolutionär. Ty det
är märkligt att det religiösa frihetskravet icke här
förhärskar så som man skulle vänta hos en över livets
gåtor grubblande 23-åring. I den väldiga scen där Gert
»för Olof med sig upp på berget» skildrar han för denne
de två tronande Baalstoderna, härskaren påven med
nyckeln och åskviggen samt härskaren kejsaren med
spiran och svärdet, för vilkas fötter det kusjade folket
krälar — och kejsaren, säger han, icke påven är värst.
Ja, han talar ej blott i allmänhet om kejsaren, den
världsliga maktens toppunkt, han vänder sig mot samma makts
inhemske företrädesman, mot svenska folkets skenbare
frigörare men verklige förtryckare, kungen. »Skola då
alla dö, att en må leva?» ropar Olof förtvivlad, då
kungen svikit frihetens sak för världsliga syften, och
Gert svarar: »En skall dö, på det alla må leva!» Så
försöker Olof bliva Brutus mot Cæsar-Gustav Vasa.
Å andra sidan skymtar även här liksom i Hermione
Strindbergs aristokratiska motvilja mot massan. Folket
har egentligen ingen del i reformationen. Det sviker
den ende som törs föra frihetens talan, eller ock kastar
det sten på honom. Likväl har Strindberg endast förakt
för dem, som vilja hålla folket i tygeln genom att för
det predika en religion på vilken de ej själva tro. Hans
ironi framträder ingenstädes skarpare än vid teckningen
av den unge klassmedvetne adelsmannen som studerat
fritänkeri nere i Paris. Vad han hånar hos denne är ej
blott religionsföraktet och adelshögfärden utan ock
svenskarnes lust att taga efter utländska seder. Hans ironi
för också svenska språkets talan mot latinet: folket vill
höra mässan på latin, »ty eljes förstår det inte vad man
säger».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
