Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i den domstol som dömde hans bror. Denna Lars’ till
höga värdigheter ofelbart ledande sinnesart framträder
ännu mer i en av de omarbetningar Strindberg sedan lät
stycket undergå. Där låter han nämligen ej som i
dramats första form Laurentius Andreæ utan Laurentius
Petri vara den förste som drev Olof fram till den
upprorskamp för vilken samme Laurentius Petri en gång
skulle döma honom till döden.
Ty Olof tvekar inför striden — Strindberg tvekar
inför det livsverk vars stora och förfärliga art han
börjar ana. Det är särskilt denna sida som framhävts
genom motsättningen mot Gert. Men även Gert tvekar i
viss mån. Dels skenbart: För att dölja sin förkunnelses
våldsamhet spelar han vansinnig — Strindbergs
tankar hade ju redan sysslat med sinnessjukdom. Dels
hävdar Gert på allvar, att han ej är så radikalt
revolutionär som han synes. Profetiskt säger han: »Det
kommer en dag, då man skall kalla mig papist!» Strindberg
själv skulle ju en gång kallas så, för en tid t. o. m.
av sig själv.
Än mer profetisk är dock dramats slutakt. Olof
har upprest sig mot kungen, fängslats och dömts. Han
måste gå till döden, om han ej ber om nåd och
avsvärjer det varför han kämpat. Hans bror Lars och
kungens utsände, marsken, mana honom till ödmjukhet —
ej med hot och ej med lockelser, ty intetdera hade bitit
på en natur som Mäster Olofs, därtill var denna för lik
Strindbergs, utan med en vädjan till hans bästa känslor;
de hävda att det är hans plikt att böja sin ungdoms
överdåd inför ålderns visdom och leva för att fullfölja
sitt verk. Detta är icke ironi. Även kungen och
marsken, ja nästan Lars, företräda idéer: klokhetens
gentemot den alltför hänsynslösa idealiteten, ordningens
gentemot »självsvåldets slaveri». Överhuvud äro alla
huvudpersoner, alla ståndpunkter i stycket givna med
en strävan efter rättvisa som röjer att redan hos den
unge Strindberg lidelsens hetta utfylles av
sanningskärlekens samvetsömhet. Men ändå.... När Olof gett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
