Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutade i en vacker examen och en hedrande verksamhet —
typ: Gluntarnes skald. Hos Strindberg är bilden en
helt annan. Han skildrar Uppsala ur den fattige och för
det akademiska studiet olämplige studentens synpunkt.
Det ligger över staden en stämning av tomhet, av
onyttigt förspilld tid, som är raka motsatsen till idealitet.
Festandet framställes icke som muntert och genialt utan
som ändamålslöst och i grunden ledsamt. I novellen
Inackorderingarne, som är byggd på detta motiv,
skildrar Strindberg sina egna erfarenheter: studiet av
Atterbom, viraspelet (varav han var mycket intresserad),
matfrun hos vilken han blivit inackorderad hösten 1870;
samt kurtisen med de inackorderade flickorna. I
Mellan Drabbningarne återgiver han den vantrevnad
som slättlandskapet kring Uppsala ingav honom och sin
eviga penningbrist; kanske ock sina materiella
njutningar som informator i rika hus. I Offret yppar han
sitt missnöje med det knappa underhållet hemifrån och
anspelar på episoden med sin predikan i Ösmo. Ett par
gånger skildrar han misslyckade existenser utan all
sentimentalitet (Sorken och Lättsinnet).
Undervisningsmetoden hånas, ej välvilligt skämtsamt utan med
stridslysten ironi, särskilt latinskrivningen i Ett
Folknöje (tryckt redan 1872).
De vid universitet rådande idealen, Boströmianismen
och den officiella kristendomen, drabbas av skarpt tvivel
och framställas som ammor för hyckleri. Ett par gånger
skildras studenter som blivit präster för att få ett
levebröd. Kamratlivet tecknas ej som en idéernas fäktsal, en
vänskapens helgedom utan som valplatsen för elak avund
och lika dumma som anspråksfulla nöjen. Just de finaste
och bäst självdisciplinerade kamraterna bli de minst
omtyckta: En Snobb och Ensitaren. Den förre
väcker bl. a. förtret bland kamraterna genom dels sin
vårdade klädsel och dels sitt namn, vilket hade en
utmanande klang och tack vare sitt utländska stavsätt var
svårt att uttala. Den senare — Strindbergs vän Eisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
