Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska folket, emedan det upphört att existera som svenskt
men samtidigt kallar det fäaktigt, emedan det hämtat
all sin kultur utifrån. Talet antyder brytningen mellan
den starkt uppdrivna svenskhänförelsen hos 1870-talets
Strindberg och det världsborgarsinne som hemlandets
kritik av hans verk snart skulle framdriva.
Det är synnerligen märkligt, att Strindbergs första
stora verklighetsbok liksom hans första stora drama
slutar med ett avfall. Sedan Falk tröttnat även på
tidningen »Arbetsfanan», gör han nämligen fred med
samhället. Han återgår till det ämbetsverk han förr så
blodigt hånat, liksom Strindberg ingick i Kungl. Biblioteket.
Ja han tjänstgör som härold vid tronens fot, när
kungen högtidligen öppnar riksdagen. Men man får
samtidigt en mycket tydlig vink, att det ej är så helt med
avfallet, ty när ministern avlämnar Kongl. Majestäts
nådiga proposition angående rikets tillstånd och behov [1],
då skymtas en blick i Falks öga som säger: vad vet
M:tet om rikets tillstånd och behov?
I det hela slutar Röda Rummets våldsamma och
delvis hemska livsskildring jublande lyckligt. Dess
hjälte tillvinner sig en älskvärd flicka trots hårt motstånd
från hennes familj och bygger äktenskapet på full
likställighet och frihet, liksom Strindberg gjorde med det
lyckliga äktenskap han efter liknande svårigheter vunnit.
Strindberg kunde denna tid ej låta en bok sluta annat än
lyckligt.
En tragisk motvikt mot Falks trots allt triumfatoriska
slut bildar Olle Montanus’ självmord. Han lämnar
efter sig några papper som giva ett ganska typiskt
uttryck för Strindbergs åskådning vid denna tid. Han
vänder sig bl. a. mot tron på en Gud, ty denna tro
nödgar en att giva den allvise och allgode skulden för det
onda — det är tankegången från Mäster Olofs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
