Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efterspel som här kommer igen. Rent religionsfientlig
är anteckningarnes ståndpunkt icke. Tvivelsjuk är den
och pessimistisk, men det sägs att »läsare och pessimister
syfta till samma mål: att dö ifrån världen, leva med
Gud». Det är märkligt att medan Hartmann talar om
kämpande världskrafter och en, absolut, opersonlig gudom,
så talar Strindberg gärna om flera gudar, personliga gudar.
Han har skaldens behov att fatta tillvaron som
medvetet levande och personlig.
Svergekritiken från Olle Montanus’ föredrag
återvänder här — det är i detta sammanhang Strindberg
fäller det bekanta yttrandet om »Stjernhjelm, som nu
var en dum karl» — men här skönjer man lättare den
sorgset besvikna patriotismen bakom kritiken. Här
göres intet försök att med låtsat allvar prisa det utländska
inflytandet.
Märklig är den kulturkritik vilken starkt framträder
i anteckningarne, och vilken förebådar Strindbergs snart
stundande, hänförda anslutning till Rousseaus
naturevangelium. Kulturkritiken riktar sig särskilt mot
konstens värde. Olle Montanus gillar att Platon, »som ju
var ett fint huvud och idealist därtill», insåg det intiga
i konsten och ville utdriva artisten ur sin idealstat. »Det
var allvar det!» Han gillar att Savonarola fick artisterna
att göra bål av sina konstverk. Han »törs ej säga»
vad han tänker om bildstormarne på Reformationstiden.
Det törs däremot Strindberg som ganska tydligt
försvarar deras förstöring av de gamla konstnärliga
kyrkobilderna i en artikel om Bildstormningen i Nederländerna
(Förr och Nu 1876).
Olle Montanus var en verklig levande människa, en
30-årig bonddräng från Blekinge vid namn Jöns
Månsson, vilken gick på Konstakademien. Även flera andra
av bokens figurer äro tydligen tecknade efter levande
modell: Ygberg var telegrafkommissarien Nyström,
Sellén Per Ekström, Levi (i kap. 19, ej i kap. 12) är
Lipmansson.
Strindberg har själv framhävt att Röda Rummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
