Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nyckelpiga. Men han röjer vetenskapligt sinne i sin förklaring
av dessa namns uppkomst, förklaringen må sedan vara
riktig eller ej. I det hela är han icke så fallen för djärva
konstruktioner som man skulle väntat.
Hans härskande synpunkt är politiskt-social. Han
har framför allt stark blick för den sida hos
kulturhistorien som framhäver massan i motsats mot de styrande
individerna. Boken är en programbok riktad mot Geijers
sats: Svenska folkets historia är dess konungars. Det
kan man endast säga, när man som Geijer icke skriver
folkets utan de kungliga ämbetsmännnens historia, utropar
Strindberg — naturligtvis, minst sagt, med stor överdrift
— och han vill vederlägga Geijers sats genom att själv
skriva det verkliga folkets historia och därvid visa hur
föga dess liv i grunden påverkades av konungarnes
handlingar. Därför tager han ock genomgående folkmassans
och folkfrihetens parti mot konungarne. Han angriper
häftigt ej blott Carl XII utan ock Gustaf II Adolf för
deras i hans tycke onödiga krig. I samband därmed står
hans ovilja över all gängse nationell skrytsamhet.
Liksom Olle Montanus i Röda Rummet hävdar han att
svenska folket i hög grad är av utländsk härstamning,
och att detta försvårat uppkomsten av en nationell kultur.
Men trots allt detta är Strindberg fortfarande varmt
svensksinnad, och det desto mer som hans kärlek just
gäller folkets breda lager och dem som fört deras talan.
Han klandrar svenskarnes förkärlek för det utländska;
klandrar judarne, ty han tycker att dessa ville få
privilegier utan att utföra motsvarande nyttigt arbete, han
ger både tyskarne samt framför allt danskarne deras
fiskar varma vid skildringen av Medeltiden. Uppenbart är
dock att hans fosterlandskänsla nu blivit mer kritisk än
under medlet av 1870-talet.
I samband med bokens demokratiska ton står det här
mer än någonsin hos Strindberg framträdande programmet:
tillbaka till naturen! I direkt anslutning till Rousseau
förklarar han rent ut samhället för en förkonstling.
Han angriper den långt drivna arbetsdelningen. Han gillar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
