Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smäda fattige artister; tydligen ger Strindberg här betalt
för gammal ost.
I De Nyadlige angripas ämbetsverken och armén,
denna gång med särskild hänsyn till befordringsväsendet.
Den däri omtalade »löjtnant Lundqvist» är Strindbergs
vän från Röda rummet, löjtnant Lundin.
På sina erfarenheter från skola och universitet
(troligen även från information stiden på Hammersta) bygger
han sitt hån över studentexamen som klass-skiljare: »En
bildad person, d. v. s. en som vet, när Carl XIII dog,
kan icke låta sina barn umgås med sådana barn vilkas
föräldrar icke veta, när Carl XIII dog». Han angriper
yrkesmilitären på ett sätt, som utesluter varje
missförstånd om hans mening. Däremot ger han skarpskyttarne
beröm — för att på nästa sida skämta med dem, men på
ett i grunden sympatiskt sätt: han tycker arbetarne i
skarpskytteleden gärna kunna slarva och låta mästarne
traktera sig, när de senare ej bestå dem hyggliga löner
och samhället ändå vill kommendera dem till sitt försvar.
Särskilt inspirerat argt är hans hån över den kungahyllning
som hrr landshövdingar, militärer o. s. v. alltid frambära
i namn av »Svenska Folket». Karl XV, vilkens
handräckning Strindberg alltid gengäldade med
sympati, hade ju för flera år sedan ersatts med Oscar II,
vilken inom kort vart Sverges mest hyllade monark utan
att någon just visste varför — ett skäl till hyllning som
är fullt tillräckligt för flertalet människor, alltså icke för
Strindberg. Han anfaller ock i Våra Entreprenörer
de döde kungar som alltid bruka skylta i festtal.
Bland annat angriper han där Atterboms skildring
(i Svenske Siare och Skalder, Suppl.) av Karl
XII i hans förhållande till vitterhet och konst.
Men att hans opposition ingalunda var rent liberal över
hela linjen, det visar hans omedelbart följande anfall på
Bellman. Det är en gammal motvilja mot denne som här
bryter fram. Hur skulle den vrede, bitande moralisten
och artisthataren Strindberg kunna gilla en älskvärd
artistnatur utan allvar! Han låter en far säga till sin son:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
