Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låter däremot soldaten framlämna ett återbud från
överstelöjtnanten till fru Abramssons middag. Resultatet
— fruns svimning — bliir detsamma.
Svensksinnad men också vred över sina egna dramers
öde visar han sig, när han skämtar med En Nationell
Bildningsanstalt, d. v. s. vår nationalteater som
spelar franska tragikomedier. Mot bönderna är han där
liksom i Svenska Folket sympatisk. Han hånar i
Så Går Det Till med särskild njutning och gott
humör Svenska Akadamien. Den (dikteriskt) okände
nyinvalde medlem som Strindberg så våldsamt angriper var
sannolikt den 1881 invalde Hans Forssell; direktör detta
år var Wirsén, vilkens diktning väl också avhånas i och
med »student Petterssons» prisbelönta poesi; båda dessa
två äro dock till svårigenkännlighet förklädda.
Akademins stoltaste litterära tradition sönderplockas
skonlöst i och med hånet över Geijers vältalighet,
till vilken Strindberg alltsedan Uppsalatiden hade
ett gott öga, och vilken han här lägger i munnen på en
av akademin hedrad gymnasist. Geijers åminnelsetal
över Tegnér angriper han i kapitlet Om den
Offentliga Lögnen, Kanoniseringar och Festtal.
Det yngre litterära släktet åter, signaturerna, som ju
ställde sig sympatiskt till de akademiska traditionerna,
angripes i och med forskaren Eichorn (Ballhorn i Våra
Entreprenörer) samt skalden — dåvarande docenten —
C. D. af Wirsén (se Våra Idealister, där han ock
angriper en annan av signaturerna, folkhögskolemannen
och Aftonbladsredaktören P. A. Gödecke).
Wirsén hade i början avgjort tillhört de mera
sympatiske av Strindbergs konservative kritiker. Men som man
förstår av ovanstående, hade de redan 1882 rykt
grundligt ihop. Däremot är det märkligt att de ende store
diktare Sverge då ägde, Snoilsky och Viktor Rydberg, ej
ens efter Det Nya Riket helt nekade Strindberg sin
sympati. Den förre beklagar i ett brev Strindbergs brist
på kärleksfullt sinne men prisar hans lysande begåvning
och säger sig av egen erfarenhet förstå hans känslighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
