Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskildheter. Mest angriper han den gamla idealismen
ur moralisk synpunkt. Den förnekar, säger han, i livet
de ideal den bekänner i dikten. Ej så de unge. »Vi
hava förlorat tron på serafimerorden — det är sant, men
vi tro ännu på Gud». Vi äro naturalister, fortfar han,
och anse detta som ett hedersnamn, emedan — åter en
etisk synpunkt, ej en ästetisk — vi älska det naturliga
men ej det förkonstlade, särskilt på samhällets område.
Bland de överkulturens alster Strindberg i sina vittra
och samhällskritiska skrifter från denna tid föraktfullt
omtalade var versskrivningen ingalunda det minst
syndfulla. Däruti överensstämde han med 80-talets hela
riktning, som gynnade verklighetsskildringen och prosan på
fantasidiktens bekostnad. Ingen utsade denna åskådning
med så ivrig ensidighet som Strindberg. Ingen bröt
mot den i praktiken så ohjälpligt som han. Före 1884
hade han ej sedan Röda Rummet skrivit en enda
rent skönlitterär verklighetsbok. Tvärtom utgav han
samma år som Svenska Ödens andra del (1883)
en samling lyriska Dikter på Vers och Prosa, fast det
är då visst och sant, att lyriken där var av en annan art
än den man i Sverge då för tiden var van vid. Redan
företalet är en stridsfanfar. Han förespår att en
kommande tid skall bortkasta versformen, men han nyttjar
den lika fullt ännu, ty »i att skriva dålig vers vågar jag
jämföra mig med de störste» av Sverges skalder. Han
angriper alltså vad som då i ännu högre grad än nu var
den svenska diktningens största stolthet, lyriken. Men
lyriken angriper i sin tur honom själv. Han kan icke
slippa den.
Diktsamlingens sista avsnitt är dess äldsta. Det
innehåller några ungdomsdikter från 1869—72. I dem är, som
förut nämnts [1], Strindberg ännu avsiktligt poetiskt och
följer godkända mönster.
Diktsamlingens näst sista avdelning är dess näst äldsta.
Den innehåller dikter från medlet av 1870-talet. I dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
