Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
partiellt vansinne, ovärdigt framtidens sunda, klartänkande
människor.
Han röjer också själv hur svårt han hade att göra
sig fullt kvitt den gamla kristendomen och romantiken.
Han skrev eftersommaren 1884 två noveller, av vilka en
bär den betecknande titeln Återfall. Den bygger på
en händelse som inträffat inom hans eget äktenskap. När
hans son föddes, genomdrev hustrun att denne skulle
döpas. Strindberg hade utan invändning låtit döttrarne
döpas, men nu hade han kommit tillräckligt långt från
kristendomen för att finna dopet onaturligt. Dock
gav han med sig. I novellen låter han en rysk
revolutionär uppleva detta återfall. Han får på detta sätt
också tillfälle att i dikt återgiva det starka intryck han
rönt av de landsflyktiga ryssarne.
Mot romantiken kämpar han i den andra novellen
Över Molnen. Närmast är denna en någorlunda
omsorgsfullt förklädd uppgörelse med Wirsén — en
ersättning för den uppgörelse som han fann sig böra
stryka i uppsatsen »Vad Gäller Striden?» Men dessutom
angriper han med glödande iver romantiken i och med
dess säregna formvärld, bildspråket. Sedan han först
liknat en snöig alprygg med foten insvept i vita moln
vid ett relikskrin av nykokat silver som bäres av en legion
änglar, förklarar han omedelbart denna liknelse tarvlig,
ty det är att nedsätta naturen, om man liknar den vid
ett verk av människohand eller vid något overkligt. Men
han vet hur stark frestelsen är hos honom själv att
»nedsätta naturen» genom att dikta om den.
I den utomordentliga karaktäristiken av rosorna (i
Återfall) försöker han visserligen att likna dessa vid naturliga
ting. Han nyttjar rent av naturvetenskapliga liknelser,
såsom då han i en vit ros’ röda strimmor anar ett minne
av artens »kraftigare dagar, då dess blod rann rött».
Men han kan ej helt undgå att likna blommorna vid
människoverk, ehuru han söker välja dessa så naturliga och
forma dem så sakkunnigt som möjligt. I förbigående
sagt skulle heller aldrig en äldre svensk skald (utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
