Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talat för ett diktargage åt honom. Strindberg förklarade
dock (30 januari 1886) i Emil Hillbergs lördagstidning
Stockholm — samtidigt som han skarpt klandrar
parningen Kapitalet och Litteraturen [1] — att
han ej ville taga något diktargage av Svenska Akademien;
han tänkte sig nämligen att något sådant var åsyftat.
»Digtergage», skrev han enskilt, »åt en som icke kan skriva
mer ... inte var det värt att kasta ut något på mig».
Detta skrevs i januari 1886, det år då han gjorde fem
böcker färdiga och förberedde andra! De av vännerna
insamlade medlen mottog han däremot tacksamt, likaså
Bonniers handräckning att avskriva en fordran på 8,000
kronor.
Åttiotalsmännen vände sig också energiskt mot
Personne: Gustav af Geijerstam i en särskild skrift Vad
vill Lektor Personne?, H. A. Ring i Ur Dagens
Krönika o. s. v. Men de voro därjämte stränga mot
Strindberg. De hade icke delat hans Rousseauanska åsikter om
kultur och natur, och de hyste i kvinnofrågan just den
åsikt mot vilken Strindberg skarpast kämpade. Ändå fingo
de vara med och bära hundhuvudet för det hat Strindberg
väckte hos de konservativa. Också vittnade de ivrigare
än förr att Strindberg numera ingalunda i allo var deras
man. Giftas II kritiserades ju starkt både av
Geijerstam och Branting. Branting frågades ofta av Bonnier
till råds angående Strindbergs böcker. I allmänhet
tillrådde han ändringar och strykningar för att något mildra
den oerhörda förbittring som rådde mot Strindberg, och
vilken förläggaren i sina brev till denne starkt framhäver.
Likväl — intet namn var som Strindbergs på allas läppar,
intet möter man så ofta i tidens periodiska litteratur.
Ytterst känslig för kritik som Strindberg alltid varit,
tog han mycket illa upp det skarpa klandret från sina
vänners och meningsfränders sida. Medan han tidigare
stått i klar frontställning mot höger, kommer han i och
med kvinnofrågan mer och mer på kant även med de
radikala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
