Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vem visste det bättre än Strindberg, i vilkens själ städse
så många olika intryck, stämningar, åskådningar jäste
och bröto sig! Han hävdar vidare att dramat bör skildra
själen i rörelse. Hur kunde Strindberg, vilkens eget
själsliv ständigt var i rörelse, vilja teckna en
stillastående karaktär!
Varje ästetiskt program bygger hos Strindberg på ett
livsprogram; varje konståskådning på en världsåskådning.
Han är nu Nietzscheansk naturalist. Jordens liv är det
ertda vi få leva, och detta liv är ingen himmel på jorden.
Det är rått, cyniskt, hjärtlöst. Men icke glädjelöst.
Livsglädjen finnes just i livets starka, grymma strider, och
att få veta och lära något av dem, det är den sanna
njutningen. Må vi alltså sätta likgiltighet i stället för det
medlidande som är svaghetens tecken och lägga igen
»dessa lägre, opålitliga tankemaskiner som kallas känslor».
Någon skuld, något personligt ansvar finnes icke. Allt
som sker är nödvändigt. Detta låter ju omutligt
följdriktigt. Men när allt kommer omkring, har Strindberg
varken lyckats lägga bort sin gamla lyckolära eller sin
moralism. Han förklarar att naturalismen endast vill
lycka; det är en lycka att den starka arten segrar över
den svaga. Han hävdar vidare att även om man stryker
bort skulden, så kvarstå dock, orubbliga, handlingens
följder. På brott följer straff, det vet även naturalisten,
ehuru han nyttjar orden brott och straff i en helt annan
mening än den religiöse.
I själva verket var Strindbergs naturalistiska åskådning
knappast någonsin fullt säker. Redan från början fanns
där ett element som lätt kunde bliva störande. Han
påstod själv, på sin ålderdom [1] att han redan i sin
ungdom varit spiritistiskt medium, dock endast omedvetet.
Hans chef å Kungliga Biblioteket, G. E. Klemming, fick
honom nämligen — genom hypnotiskt inflytande antager
Strindberg — att läsa, ja riktigt läsa, gamla handskrifter
vilka egentligen voro honom alldeles för svåra. Just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
