Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
totalt revolutionera dessa vetenskaper. Hans gamla trots
mot alla auktoriteter låg som den drivande kraften
bakom allt hans mångskiftande naturvetenskapliga studium.
Inom botaniken sökte han framför allt visa att
blommorna ägde nervsystem — det var dels hans gamla
kärlek till blomstren som levande, ja medkännande väsen och
dels skaldens lust att besjäla naturen som däri tog sig
uttryck. Inom astronomin ville han visa att jorden icke
var ett klot och stjärnorna inga lysande kroppar.
Dessutom var han mycket intresserad för månen, och när han
en gång — det var enligt Bengt Lidforss före
Berlintiden — vistades i Lund studerade han den ivrigt från
observatoriet därstädes. Inom kort hade han, berättar
Bengt Lidforss, fått jorddrabantens gåta klar för sig.
Den var, försäkrade han för en krets av klentroget
lyssnande vänner, alls icke något klot utan en kvartsskiva
som lossnat från jorden, och gubben i månen var
Amerika som speglade sig i den blanka skivan. Birger
Mörner, som var med i sällskapet, invände då att vi här i
Sverge snarare borde se Europa spegla sig däri. Varpå
Strindberg gav det lika individuella som klassiska svaret:
»När man ställer upp hypoteser, får man inte vara
småaktig». Småaktig var verkligen ej Strindbergs
naturvetenskap, men det är också det bästa som kan sägas om
den. Emellertid tycks invändningen ha gjort verkan.
Ty när han var i Berlin, förklarade han, berättar Schleich,
för vännerna där att han tyckte sig se Europa speglat i
månskivan. Rickard Dehmel frågade då, om han kunde
se den stövel Italiens kartbild visar i månen. »Hur vet
du att Italien är en stövel?» svarade Strindberg. »Jag
måste väl tro mer på månens klara spegel än på
kartograferna!»
Men framför allt var det kemin som helt tog
Strindbergs håg fången. Kemin eller rättare alkemin. Ty
det var inga små, tråkiga, metodiska specialundersökningar
varmed han sysslade. Den uppgift som hägrade för
hans inga gränser tålande fantasi var den samma som
fängslat Medeltidens mest fantasirike eller fantastiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
