Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gav en liten krona av tenn (Sjönödslöftet). Men vad
som då var ett lustigt stycke folkkomik har nu blivit det
värsta brott som t. o. m. en syndare av lagmannens
förhärdade art kunnat påfinna.
Det andra i samma bok utgivna dramat var
verklighetsskildrande. Det stod följaktligen Strindbergs eget
liv närmare. Brott och Brott, som skrevs i början av
1899, har till yttre ram Paris och till händelsekedja en
dramatisk författares spännande balansgång mellan triumf
och fiasko. Till inre ram har det en dubbel kärlekshistoria,
till idékärna omvändelseproblemet. Men dess ledande
motiv är ett annat varöver Strindberg också starkt
grubblat under Inferno-tiden: spörsmålet, om man kan
döda med tanken, och om man är ansvarig för onda
tankar, vilka av en slump gått i uppfyllelse.
Anmärkningsvärd är den rättvisa varmed stycket fördelar ljus och
skugga mellan män och kvinnor. Den ena kvinnliga
huvudpersonen, Jeanne, är enbart god. Den ene mannen,
Adolphe, är också god, mycket god, men han är det
som botgörare — utan att vara religiös — för ett
gammalt brott; på grund därav vägrar han liksom
Strindberg själv att mottaga några utmärkelser. Den andra
kvinnan, Adolphes väninna, Henriette, är styckets onda
genius men stor i det onda, och för övrigt mer brottslig än
ond. Den andre mannen, Maurice, slutligen är vacklande.
Henriette lockar honom till sig från Jeanne, men
ett barn, en liten flicka, binder honom vid denna. Då
önska de barnet dött, och det dör. De känna sig
brottsliga och anses av världen brottsliga, de hålla på att gå
under i vanära, inbördes hat, vansinne. Men försoningen
finns — i botgöringen. Henriette måste lämna sitt
artistkall — där framskymtar Strindbergs gamla motvilja mot
kvinnoemancipationen och artistyrket för kvinnor. Maurice
däremot får fortsätta att vara skådespelsdiktare —
men på villkor att han blir religiös.
Stycket hade till närmaste psykologiska utgångspunkt
en ganska flyktig kärleksepisod i samband med den
engelska dam Strindberg omnämner i början av Inferno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
