Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gestalt. Liksom alla hans historiska dramer och berättelser
är det visserligen mycket fritt i fråga om den historiska
sanningen. Ehuru grundligt beläst i Sverges historia var
Strindberg alldeles för mycket nutidsmänniska, alldeles
för fantasirik och alldeles för litet noggrann för att kunna
återgiva gångna tider objektivt och vetenskapligt riktigt.
I detta fall stodo hans senare verk lägre än hans tidigare.
Han vart slarvigare och mindre metodisk med åren.
Men i stället äro de fyllda av ett liv, ett kämpande,
gripande, medryckande liv som sällan uppnås i historiska
dramer. Därmed sammanhänger att Strindbergs skådespel
aldrig äro uppbyggda efter en från början genomtänkt
och noga fasthållen plan, med matematisk stränghet.
Scenerna växla snabbt och fritt. Men dessa växlingar
äro, när Strindberg står på höjden av sig själv,
ytterst effektfullt givna. De bryta fram som solvågor
genom moln eller som åskslag från klar eller nermulen
himmel. På samma sätt med replikerna. De följa slag
i slag eller som slag mot slag. De äro verkliga repliker,
verkliga svar och dock mer än svar. De innehålla en
bekännelse, en psykologisk iakttagelse, ett lyriskt utbrott
eller en tanke. De äro alltid meningsfulla — utom förstås
när de, som ofta händer, blott bestå av skällsord
eller, som stundom händer på senare år, av halvvetenskapliga
utredningar till styckets bättre förståelse. Frånsett
dessa sistnämnda verka de alltid naturliga, ehuru de
i regeln äro för slående, för sköna eller för idérika för
att annat än undantagsvis kunna förekomma i det vanliga
livet.
Sällan framträder den dramatiska spänningen, den
typiskt Strindbergska åskvädersspänningen, samt
replikernas flykt och must så som i Gustav Vasa. Detta är
naturligt nog, ty stycket upptog ju, från hans nyvunna
ståndpunkt, ämnet för hans ungdoms glädje-, sorge- och
kärleksbarn Mäster Olof.
Redan där var ju kungen rättrådigt skildrad. Han
företrädde en idé, statsordningens och världsklokhetens
idé, gentemot Mäster Olofs visserligen ännu högre idéer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
