Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kungarnes lysande bragder. Men det är ju för ett stort
mål Gustav Adolf förhärjar Tyskland? Nej, det är det
icke, men det blir. Även vad målet angår, står Strindberg
så till vida fullt på Sista Skottets ståndpunkt att
han förnekar krigets art av religionskrig: Gustav Adolf
drog väl i fält som god protestant men nödgades snart
sluta förbund med en katolsk makt, Frankrike, mot en
annan, Kejsaren. Dock har Strindbergs ståndpunkt
ändrats. Redan i Sista Skottet ställde han Gustav Adolf
över sin samtid i ädelhet, nu gör han honom också mer
upplyst än sin omgivning. Han låter konungen (och
därvid har han ett visst stöd i historiska fakta) ställa
upp ett nytt ideal: religionsfriheten. Protestanterna skola
vinna frihet från katolikernas förtryck, men de skola ej
få förtrycka katolikerna. Kungen har efter tvivel fått
klarhet, efter tvekan ett mål. Samtidigt har han övervunnit
högmodets frestelse, vänt ryggen åt de härliga kronor
och riken som lockat honom och åter blivit helt sitt
fattiga lands man. Ödmjukheten och hemkärleken segrar
hos honom som hos hans diktare. Då stupar han. Men
som en martyr för en stor sak, som en vägvisare för
framtiden, som en vilken ej hunnit fram, men vilkens
efterkommande skola se riket.
Strindberg har som synes givit Gustav Adolf mycket
av sig själv, vilket ingalunda främjat gestaltens
historiska trohet men väl dess mänsklighet. Detta märks
redan i smådrag. Liksom Strindberg under sin färd Till
Damaskus säger sig ha sett tre mystiska kors, så
låter han en dylik syn varsla om Gustav Adolfs öde vid
Lützen. En varmt och vemodigt lyrisk ton går igenom
flera av styckets scener. Så exempelvis den där Axel
Oxenstjerna talar om landet med en man på
kvadratmilen men dock »tillfyllest stort för den som har ett sinne
nog stort att fylla ut de tomma vidderna och med stora
tankar befolka ödemarkerna», det land med andra ord
till vilket Strindbergs hemlängtan nyss återfört honom.
Djupt personlig är framför allt Gustav Adolfs övergång
från hat mot katolicismen (vilket motsvarar författarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
